Om jag skulle ge ett enda råd till landets alla blivande chefer så vore det detta: Sluta aldrig fråga. Eller förresten, jag låter rådet gälla alla människor i himlen och på jorden inför det kommande 2010. Sluta aldrig fråga. Tro inte att du vet allt, eller att någon tror att du kan allt. Kapitulera inför insikten om dina brister och bejaka beroende av andra. Den som är klok lär sig av andra.
Den som kämpar för öppenhet för en ädel kamp mot många förbehåll. Ingenstans är det tydligare än i det oheliga landet Israel där Muren reser sig som en hädelse mot Jesu födelsestad Betlehem i Palestina. Betongen skriker ut rädsla, självhävdelse och girighet. Det är klart den väcker vrede hos de instängda och ur vreden väcks våld. Därför är också den kamp så ädel som vill bryta ner Muren utan våld. På båda sidor finns människor som längtar efter varandra, hjärtan som vill försoning och rum för olikhet.
Jag hörde en bra predikant citera en dansk teolog som förklaring till att goda människorna så sällan tycks medvetna om sin egen godhet. Det handlar om spontana livsyttringar, sa dansken. Om du i grunden är empatisk och lyhörd för andra människor så ger du dem goda gåvor utan att vara medveten om det. Utan beräkning ger du den hopplöse hopp, den sorgsne glädje, den ensamma gemenskap.
Det hände sig på Bloms Möbler i Piteå för 20 år sedan. Vi var där med våra barn, lika vilda som barn var på den tiden. Ärendet var en soffa att ha framför TV´n. Vi hittade en som vi trodde kunde fungera, i något slags obestämt läderliknande material. Håller den här, frågade vi den framglidande försäljaren medan våra blickar höll koll på de framrusande barnen. Tja, sa han, det beror på. Tänker ni sitta mycket i den? Strax därefter föll en vas i hörnet bredvid men jag vägrar erkänna ett samband med våra barns vilda dans.
Under Allhelgonahelgen tändes tusentals ljus på våra kyrkogårdar och ännu fler tårar fälldes. När seden nådde Sverige för 100 år sedan var kyrkan skeptisk men under katolsk inspiration, folklig kreativitet och med charterturism som draghjälp tog svensken med sig nya ljustraditioner hem till Lutherland. Nu bländas vi alla, både av vår gemensamma sorg och det sköna i det mörka.
Jag frågade en gästande zimbabwier vilket han tyckte var landets farligaste djur för människan. Buffeln blev hans svar. Men i veckan lärde jag mig att även att mjukisdjur kan döda.
I Härnösand spelar pensionärerna boule. På Kanaluddens boulebana skrattar de och tävlar under guldgula björkar och vid gnistrande vatten. Jag ställer mig på avstånd för att se vad som pågår. Bland alla detaljer, alla klot och kast, anar jag en helhet och att det är den som är källan till deras glädje. Vad betyder ett felkastat klot? Ingenting, för den energi som växer ur deras gemenskap rymmer även misslyckanden.
Folket bygger landet sjunger Ulf Lundell i en av sina bästa. Så är det kanske i Sverige, men i Sydafrika är det kvinnorna som bygger det. Säkert i hela Afrika.
Christian Olsson. Så lyder det namn jag tänker på när ordet fokus ramlar in i min hjärna. Christian Olsson, trestegshopparen som hoppade jättelångt för jättelänge sedan och sedan dess har varit jätteskadad och varje gång han gjort comeback blivit skadad igen. Hur länge sen var det han egentligen hoppade fullt frisk? Och hur kan karln ha fokus på och tålamod att komma tillbaka? Vad driver honom? Eller vad jagar honom?
Vart tog alla hormonstinna sprinters vägen? Ni minns de svällande muskelpaketen som med mord i blick och tatueringar över hela kroppen skulle springa hundra meter så fort som möjligt. På startlinjen står idag en massa nojsiga och spänstigt smala män. Lekfullt blickar de in i kameran och verkar vara glada som barn inför en friluftsdag.