Den som kämpar för öppenhet för en ädel kamp mot många förbehåll. Ingenstans är det tydligare än i det oheliga landet Israel där Muren reser sig som en hädelse mot Jesu födelsestad Betlehem i Palestina. Betongen skriker ut rädsla, självhävdelse och girighet. Det är klart den väcker vrede hos de instängda och ur vreden väcks våld. Därför är också den kamp så ädel som vill bryta ner Muren utan våld. På båda sidor finns människor som längtar efter varandra, hjärtan som vill försoning och rum för olikhet.
Vi går mot en jul som innerst inne handlar om en kamp för öppenhet. Vi har ingen synlig Mur i Sverige, men många är de som vill bygga den. Människor som vill diktera villkor för sant och falskt, innanför och utanför. Bygga en värld konstituerad av ett vi och ett dom.
Märkligt nog finns dessa gränssättare också i kyrkor vars budskap handlar om Guds gränslösa kärlek. Religion kan vara ett av de största hindren för öppenhet – där ryms många konstruktioner för hur vår tro och längtan ska uttryckas och tolkas. Det är dubbelt sorgligt för ur detta växer den rädsla Jesus bekämpade. Öppenhet blir ett hot mot den kyrka som vill definiera rätt och fel, precis som Jesus blev ett hot mot den tidens religiositet. Tröst för ett tigerhjärta är att gränssättarna sover dåligt hur hög muren än är, för om gränserna blir själva innehållet finns mycket att frukta.
Den distanserade intellektualismen härbärgerar en annan form av gränssättning. Allt ska kunna förklaras och den som försöker hävda nåt slags rum för nåt slags mysterium i livet, målas in i ett hörn av tvärsäkerhet. Gick Jesus på vatten; ja eller nej? Hör Gud bön; ja eller nej? Finns det en himmel; ja eller nej? Även i detta finns en stor sorg, för hur rikt är ett liv med en färgskala som bara består av svart och vitt? Och hur stort livsutrymme erbjuder ett hörn?
Tro mig, tvivel är en tillgång. Så lyder mitt enkla credo.
Jag vet att jag snubblar dubbelt; jag förenklar för att komplicera. Men jag vill vara med i en befrielserörelse för öppenhet! Ur gränser växer osäkerhet, men vi behöver konturer för att befästa någon slags identitet. Det helt öppna landskapet kanske bara Ulf Lundell behärskar, vi andra behöver något att luta oss mot. Men när Gud ombeds av Mose att definiera sig själv blir svaret Jag Är Den Som Är. Visst kan leendet anas, den varma blick som vänds mot alla som trodde sig ha förstått? Gud låter sig inte definieras precis som öppenhet aldrig kan fångas in.
Julens mysterium är öppenhet. Jag är Sanningen säger Jesus i vuxen ålder och gränssättare från alla håll tar fram sina anteckningsblock. Jag är Vägen och Livet säger han i samma andetag och öppnar upp för en osäkerhet. Han lyfter fram barnen som förebilder och den som lyssnar med öppna sinnen kanske anar vad det handlar om. Det måste vara en levande sanning, inte en statisk. En sanning som kan uttryckas på tusen sätt och där mångfalden av uttryck är en styrka.
Barn kan mer än vuxna gestalta öppenhet. Tänk om det är att vara sann? Leva nära istället för på distans, hylla nyfikenhet istället för gränssättning.
Gud föds som ett barn som vill öppna upp för barnet inom oss. Min julhälsning blir därför denna: Sök, för barnet finns där. Närmare avbilden, gudsnärvaron inom oss, kommer vi aldrig.
/Gunnar Sjöberg