Under Allhelgonahelgen tändes tusentals ljus på våra kyrkogårdar och ännu fler tårar fälldes. När seden nådde Sverige för 100 år sedan var kyrkan skeptisk men under katolsk inspiration, folklig kreativitet och med charterturism som draghjälp tog svensken med sig nya ljustraditioner hem till Lutherland. Nu bländas vi alla, både av vår gemensamma sorg och det sköna i det mörka.
Nu ska vi till graven, säger änkan till sina barn och svänger förbi macken där gravljuset köps. Innan dess har blomsteraffären sålt rosor och kransar. Och var finns kyrkan? Var finns kopplingen till hoppet om alltings återställelse? Vi missade något, tänker jag självkritiskt. Något som alla Shellmackar upptäckt för länge sedan. Nämligen människans längtan efter egna uttryck mitt i alla gemensamma.
Naturligtvis finns det församlingar som insett vikten av att bejaka människors olika uttryck för sin sorg och längtan. Kyrkogården är ett vackert rum som rymmer generationers erfarenheter av glädje och lycka, sorg och smärta. I den meningen är rummet allas och vi ju ska förr eller senare hamna där. Samtidigt är det varje människas eget rum för sorgen kan vi dela men aldrig överta.
Den egna sorgen måste få uttryckas, i ord eller handling. På kyrkogården finns en rymd som orkar bära de uttrycken. Själva är det sällan vi orkar; vi frågar änkan hur det går för barnen och barnen hur det går för änkan. På så vis undviker vi att beröras för mycket och varken änkan eller barnen får en chans att uttrycka sin egen sorg. Det blir ett indirekt deltagande som inte hjälper de sörjande att bli vän med den sorg som är bara deras egen.
I somras läste jag boken Ett brustet halleluja, skriven av Tomas Sjödin. Den yttre handlingen kretsar kring den märkliga klockringartraditionen i England. Omedelbart slogs jag av ett minne från Hertsökyrkan i Luleå från 90-talet. Några minuter innan gudstjänsten ringde telefonen i sakristian. Det var en mycket upprörd – och framförallt väldigt trött – järnverksarbetare som vädjade till oss att stoppa eller åtminstone korta klockringningen. Han hade jobbat natt, precis somnat och nu ekade det i kvarteret och hans huvud av kyrkklockan. Jag minns inte vad jag svarade, bara den lite sorgliga känslan av att kyrkklockans budskap inte är självklart.
Jag kan förstå den nattjobbande mannen men när jag bara för någon vecka sedan läste att en annan person föreslog att kyrkan kunde kalla sina medlemmar till gudstjänst via sms istället för kyrkklockor kände jag att något håller på att gå förlorat. Och om detta skriver Tomas Sjödin.
De flesta kyrkklockor har en inskription och en av de vackraste är ”De levande kallar jag. De döda begråter jag”. Just den gamla kyrkklockans klang förenar människans erfarenhet av sorg samtidigt som slagen slår för varje människans liv. Klockorna uttrycker sorgen och kallar oss till fortsatt liv.
Så vad vill jag säga, mer än ett boktips? Ja, detta: Många av oss hör kyrkklockor varje vecka. Om klangen får tränga djupare än vårt öra så kan de hjälpa oss att tolka och reflektera över livet. I klockornas klang ryms erfarenheter av de livsdjup alla människor delar. Det ytliga och lättköpta är bortslipat, kvar finns det som bär och förenar. Människor tas ifrån oss, kärleken kallnar men livet slutar aldrig bjuda upp till dans.
/Gunnar Sjöberg