Jag frågade en gästande zimbabwier vilket han tyckte var landets farligaste djur för människan. Buffeln blev hans svar. Men i veckan lärde jag mig att även att mjukisdjur kan döda.
En vän berättade om den 19-åriga fabriksarbeterskan Li Chunmei. Några veckor före jul år 2001 kollapsade hon på golvet i sin sovsal i Songang och dog. Kinesiska tidningar skrev att hon dog av guolaosi: av alldeles för mycket arbete.
Li Chunmei arbetade på en leksaksfabrik som tillverkade mjukisdjur. Hon var en löpare, vilket var det lägst kvalificerade jobbet på fabriken. Hennes uppgift var att springa med halvfärdiga mjukisdjur från en arbetsstation till nästa och till nästa. Hon sprang hela dagen och hon sprang för mindre än en krona i timmen.
Affärerna gick bra och när produktionen var som högst bestämde ledningen sig för att införa obligatorisk övertid. Det innebar att när Li Chunmei kollapsade och dog hade hon arbetat 60 dagar i sträck, varje dag från klockan åtta på morgonen till klockan tolv på natten och med bara två timmars rast per dag.
Berättelsen är påfrestande plågsam, för hur många mjukisdjur ger vi inte våra barn? När vi trampar på dem, eller slänger ner dem i någon korg, hur kan vi då låta bli att tänka på Li Chunmei? Nu känner vi ju till berättelsen, den vi helst inte ville höra. Löperskan Li Chunmei, levde hon sina nitton år och sprang 60 dagar i sträck bara för att vi skulle kunna köpa billiga mjukisdjur?
Suck. Vad är mitt ansvar som konsument? Och var finns hoppet i en så här sorglig krönika? Kanske allting anas i sanningen, den sanna bilden av oss själva. I stort och smått är det som Paulus skriver; Det goda som jag vill, det gör jag inte. Men det onda som jag inte vill, det gör jag.
Eller ännu hellre: Det goda som vi vill, det gör vi inte. Men det onda som vi inte vill, det gör vi. Vi gör det ju nämligen tillsammans och för den enskilde är det omöjligt att vända den sorgliga spiralen.
Vi har ingen chans att hålla koll på varifrån de varor vi köper kommer ifrån och under vilka förhållanden de tillverkats. Men vi kan ställa frågor, vi kan stötta varandra till ett kritiskt förhållningssätt. Och vi kan utmana oss själva att söka etiskt hållbara alternativ, i allt från kaffe till mjukisdjur.
Det enklaste är att slå ansvaret ifrån sig, kapitulera inför det globaliserade konsumtionssamhället och skylla på att min insats inget betyder. Men visst har jag ett ansvar för vad jag köper och därmed gynnar? Å andra sidan, hur kan du och jag påverka arbetsförhållanden i kinesiska fabriker? För att orka leva, och njuta av alla mjukisdjur, måste vi kunna distansera oss från ondskan. Söka oss till allt det goda.
Jag söker ett hoppfullt slut på min text, men vilken tröst erbjuder mjukisdjuret? När vi andas in doften och smeks av den mjuka pälsen kan vi tänka på Li Chunmei och alla djur hon bar i sin famn de där 60 dagarna. Mjukisdjuret inbjuder till närhet och där finns hoppet vill jag tro. I sorgen över sakernas tillstånd, närhet till min egen vilja att faktiskt göra det goda och bejakandet av att jag kan göra det tillsammans med andra.
Men Li Chunmei utmanar oss också till handling. Att kämpa mot onda strukturer, cynism och likgiltighet . Nu kan vi inte säga att vi inget visste. Varje mjukisdjur är ett vittne.
/Gunnar Sjöberg