Vad ska vi äta ikväll? Jag har ställt frågan tusen gånger, hälften av dem har svaret varit Nåt gott. Barn är bra på öppna definitioner, att ge rum för tolkningar. Kanske var det därför Gud valde att möta oss i ett barns gestalt. Men ibland är det svårt att begripa vad de menar. Gud och barnen.
I Levanto där jag vandrat ensam en vecka vaknar alla samtidigt. Varje morgon klockan sju ringer den stora kyrkklockan 40 slag. Mitt hjärta stillades och slog nästan lika många slag. Det är en underbar tanke att alla vaknar samtidigt, delar frukost, dag och liv i ett gemensamt andetag. Och på kvällen äter man tillsammans.
Jag skriver den här krönikan mer än en vecka innan den publiceras. Anledningen är enkel: jag har levt med en deadline i snart tio år. Varannan fredag ska jag lämna in en text till Kuriren men fredag förra veckan var jag i Italien. Alltså skriver jag den redan nu, en vecka innan den fredagen. Dödslinjer måste hållas och nånstans har det blivit en livsstil. Jag vågar inte lita på Italienska internetcaféer och vill inte ta med jobbmobilen med alla smarta funktioner. Så jag skriver redan nu.
Det finns en längtan som växer in, in i den väv som är ens liv. Och det finns stunder av ljus och glädje, mod och närhet, stora språnget. Älskling, det är vi. Allt som vi har är stunder som den här, några stunder som den här. Så kom och håll om mig.
En kompis lade ut följande kommentar på min Facebook-sida: ”Jag drömde i natt att du skrivit en andaktsbetraktelse i SPT som de lagt upp i ett färgglatt mittuppslag med Allt Om Mat som sponsor. Hur skall man tolka en sådan dröm?”
I somras blev jag trevligt bemött. Det beror varken på mitt vackra namn eller utseende. Enbart på min t-tröja. I julas fick jag fem tröjor av min kamrat som jobbar på SVT Sport, fem kulörta tröjor med SVT Sports logga på vänstra korgen. Sommarens sociala experiment blev att bära dem. Och människor såg mig i ögonen, log lite blygt och var sällsamt trevliga.
I somras hörde jag en vacker semesterberättelse. Den inleddes med följande: Den dag vi tog vägen till höger. De som berättade hade tillbringat semestern i de franska bergen, hyrt ett hus som de bara hittade med hjälp av en detaljerad vägbeskrivning. Varje dag höll de koll på vänster- och högersvängar för att inte köra vilse. Osäkerheten var så stor – eller vägbeskrivningen så detaljerad – att det inte var fråga om att chansa.
Välkommen till semestern sade fågeln och släppte sig rakt på mitt huvud.
Jag älskar dig som mest när du är borta. En sån kärleksförklaring kan vara både sann och sorglig. I frånvaron upptäcker vi värdet av det som så lätt blir självklart och vår egen bristande uppskattning medan det är.
Denna tid är den vackraste av alla tider. Jag åker 20 mil genom Hälsingland med programmet Önska i P2 som enda sällskap. När jag kör genom den lilla byn Kilafors ringer en lyssnare just därifrån in till programmet för att önska musik som betytt något i hennes liv. Gud finns lika säkert som Kilafors tänker jag tvärsäkert, kollar kartan och skruvar upp ljudet.