Denna tid är den vackraste av alla tider. Jag åker 20 mil genom Hälsingland med programmet Önska i P2 som enda sällskap. När jag kör genom den lilla byn Kilafors ringer en lyssnare just därifrån in till programmet för att önska musik som betytt något i hennes liv. Gud finns lika säkert som Kilafors tänker jag tvärsäkert, kollar kartan och skruvar upp ljudet.
När jag kommer till bron över Voxnan hamnar jag tillfälligt i P3 som sänder nåt slags skrikigt morgonprogram som tycks tro att det fortfarande är provocerande att svära. Radiorösterna åker slalom mellan svordomar, könsord och ursäkter i nån slags pubertal föreställning om att det är så Sverige vill väckas eller inte. Jag suckar och somnar nästan vid ratten innan jag lyckas återvända till P2. Bara namnet, Önska, får mig att vakna från de sövande skriken.
När jag passerar Bollnäs är hjärtat redan fyllt av vemod och värme. Ändå återstår några vackra mil upp till Undersvik. Även vemodet är vackert viskar musiken, som kontrast mot allt som bara rusar på och skriker Framåt, Fortare, Mera. Eftertankens kranka blekhet är fylld av livets färger. Hela skalan.
I Hälsingland är bergen blå. Det vet hälsingen Tomas Anderson Wij som skrivit en av de vackraste sångerna, Blåa berg: “Jag har rest till de fyra hörnen men aldrig funnit just den plats som jag kan längta till. Har alltid undrat hur en hemkomst känns, jag sökte aldrig här, jag sökte aldrig här. Blåa berg, några har redan gått dit, snart går vi dit vi med. Blåa berg. Solen nuddar blåa berg i väst och nu kommer de till mig. Min syster säger ”ingenting att vara rädd för, ditt slut är inget slut. Vi väntar här på dig”. Blåa berg, några har redan gått dit snart går vi dit vi med. Blåa berg.”
Jag har flyttat mycket i mitt liv och alltid undrat hur en hemkomst känns. Jag är fortfarande osäker på svaret. Hälsingland är Norrland, viskar mitt hjärta från Korpilombolo i en antydan om riktningen. Himlen? Och min syster kanske väntar på mig där, i den framtid vi går mot allihop. De blåa bergens land.
När Ekot ger mig nyheterna i Arbrå far min tanke till Sheila och den engelska språkkurs jag genomfört. ”I love the nature” funkar inte om jag på engelska vill förklara att jag älskar naturen. Det är en rak invit till nudistliv i skogen. ”Countryside” heter det om man vill vara korrekt, men jag vill egentligen inte vara korrekt. För det nakna, visst är det dit vår längtan sträcker sig? Det naturliga, det icket dolda? Det hudnära? Skriver jag, utan att vara nudist men däremot ganska nybliven sommarstugeägare. Det är nåt med koltrasten, bofinkarna och fasanerna som får mig på fall. Som ett löv.
Jag kommer fram till kyrkans stiftsgård i Undersvik med både leende och energi trots den tidiga morgonen. En dikt jag läste i gryningen kanske var det som satte fart på allt. 1953 skrev Harry Martinson Cikada: ”Hur skönt det vore mången gång när krigens eldar brinna stå genomskinligt osårbar och kunna helt försvinna i eldfast lycka som en gnom, på vingar lika glada. Hur skönt att plötsligt i ett träd bli trollad till cikada.”
Jag närmar mig det sammanträd som väntar med en undran: Hur genomskinlig kan man bli utan att utplånas? Och hur bepansrad kan man vara utan att förlora förmågan att flyga?
Gunnar Sjöberg