Jag älskar dig som mest när du är borta. En sån kärleksförklaring kan vara både sann och sorglig. I frånvaron upptäcker vi värdet av det som så lätt blir självklart och vår egen bristande uppskattning medan det är.
Frånvarons inneboende mening är närvarons djupaste betydelse. Det gäller vännen. När hon eller han är borta växer saknad och längtan i takt och banar långsamt väg för insikten om närvarons betydelse. Värdet av de enkla samtalen, de korta smsen, de vänliga ögonens möten och den uppskattning som kan visas med och utan ord. Åh, om vi – eller åtminstone jag – kunde lära oss uppskatta den vänskap och kärlek som finns omkring oss. Se den medan den är.
Frånvarons inneboende mening gäller också Gud. Skulle jag hålla en enda predikan till så skulle budskapet vara att Gud är närvarande alldeles oavsett min upplevelse av närvaron. Jag vet att jag har skrivit det förr men vi har hamnat i ett tillstånd där verkligheten ofta definieras utifrån min upplevelse av den. Jag tror inte att det bara är så. Livet är större än mina föreställningar om det.
Så är det även med kärleken, vänskapen, Gud. Allt det finns. Hur jag upplever det handlar om hur öppen jag vågar vara. Vågar jag ta emot den kärlek som strömmar mot mig? Bejaka att jag är värd den? Vågar jag bekräfta mina vänner och luta mig mot den styrka de erbjuder? Bejaka att även jag är värd att ha vänner? Vågar jag lita till en Gudsnärvaro som genomsyrar mitt och världens liv oavsett hur mycket jag förstår och hur konsekvent jag är? Bejaka att Gud är större än mina föreställningar? Och att jag är större än mina föreställningar om mig själv?
Sommaren står för dörren, semestern likaså. Meningen med semestern är att vi ska koppla av för att kunna koppla på. Ständig semester är en vacker men trist dröm; fråga alla de som saknar arbete och därmed vet. Semestern väcker förhoppningsvis lusten till arbete, öppnar upp för en insikt om arbetes värde. Insatsens betydelse, den sömnlösa nattens mening och alla irriterande arbetskamraters.
Förra helgen övade jag mig i att balansera mellan frånvaro och närvaro. Jag pilgrimsvandrade 18 kilometer genom vackraste Uppland i strålande sol och med 12 medvandrare. Vi gick under tystnad och samtal men hela tiden framåt. Vi mötte fantastisk natur, underbara torp och fyra hästar som gjorde allt för att visa upp sig. Men vi gick vidare, för det är en del av meningen med pilgrimsvandring. Att inte fragmentisera tillvaron genom att ständigt stanna upp för att fotografera, beundra och jämföra.
Ta emot det vackra som möter dig framifrån men fortsätt sedan. Gläds åt det, men fastna inte vid det. Hästarna, torpen och alla blommor finns kvar men mitt liv är vänt framåt, inte bakåt. Jag tog inte en enda bild av det vackra just för att låta det försvinna för att inte hindra mig från att se allt det vackra som väntar.
De 18 kilometrarna öppnade för tankar som jag ännu inte fått fatt på. Men snart ska jag sätta mig i solen, barfota för att känna marken under fötterna. Jag ska njuta av vänner jag saknar och längtar att möta igen. Av arbetsuppgifter som finns kvar i ovisshet om de nånsin kommer att bli utförda. Jag ska försöka öppna mig för den närvaro som gömmer sig i allt som är. Och försöka begripa vad jag egentligen menar med att frånvarons inneboende mening är närvarons djupaste betydelse.
/Gunnar Sjöberg,