Hur kan folk vara så glada över lite vårsol när det snart är höst igen? Det är ju knappt någon idé att ta av sig vinterjackan. Sommarkläder är överskattade, utlandssemestrar, goda middagar, vänner likaså. Grillafton, hejjåhå, det sprider bara sot. Vi ska ju ändå dö så vad är det för idé att leva?
För en tid sedan fick jag ett erbjudande av ett sånt där mejlbombande utbildningsföretag: Lär dig behärska lyssnarna med Powerpoint! Aldrig, tänkte jag. Aldrig ägnar jag två, som det hette i annonsen, intensiva dagar åt att lära mig behärska lyssnare. Jag vill lära mig inspirera, öppna och beröra. Men inte behärska.
Jag skriver den här krönikan mitt i slutspelsserien mellan Luleå och Skellefteå. Jag har inte koll på alla intervjuer, men låt mig gissa att någon spelare i något lag sagt att det känns sjukt bra. Så löd i alla fall den fullmatade kommentaren av matchvinnaren i bandyfinalen som spelades i Uppsala för en dryg vecka sen. På frågan hur det kändes svarade han sjukt bra. Ett märkligt svar både för den sjuke och friske.
Mellanrum är underskattade, det är de som ger livet innehåll. Precis som marginalerna ger berättelserna mening. Bibelns berättelser är bra exempel; de skulle vara stendöda om det inte var för marginalerna och mellanrummen. Det vi själva kan fylla i utifrån de sammanhang vi lever i. Våra liv och berättelser är i en mening gemensamma, i en annan djupt individuella. Allas vår innersta ensamhet är det vi alla innerst delar. Thats life. Så tolkningen är det viktiga.
Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Så skrev kung David cirka 900 f. Kr. Om Gud vet varje ord innan vi säger dem, vad ska man då göra? Hålla tyst?
Det är lite märkligt att vi nyss firade Ljusets högtid i kyrkorna samtidigt som vi närmar oss den tid då ljuset kommer till oss gratis. Kyndelsmäss, då gick man förr i tiden till kyrkan för att få stearinljus välsignade. Ljus som kanske kom till användning först i oktober. Men ok, är de välsignade så är de värda att vänta på att få tända.
Det finns sådant som inte är värt att bemöta. Kommentarer som det är lika bra låta falla till marken för att dö, åsikter som kommer att glömmas bort i sin egen tomhet, skämt som inte ger glädje. Sådant som det är bäst att lämna för om det bemöts så blir det bara värre, större och i värsta fall en sanning. Sådant som om det bemöts lyckas skapa en liten, liten låga som till slut blir en eld. Och utan rök ingen eld…
Det går som på räls, sa man förr i tiden och menade att det gick som smort. Nema problema, det går som tåget. Enligt planerna och utan stopp. Vad menar man idag?
Siempre me quedara sjunger Bebe så ödsligt vackert när jag fattar pennan den sista av dagar 2010. Hon sjunger om lugn att leva framåt. Todo calma. Sången svävar över tröskeln mellan det kända och okända.
Julen handlar om hur Gud slår upp sitt tält bland människor. ”Ordet tog sin boning ibland oss” skriver Johannes omkring år 100 e.Kr. Grundbetydelsen är ”slog upp sitt tält”. Gud tältar, rör sig bland människor i den tid och situation som är. Närvarande och omöjlig att fånga.