Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Så skrev kung David cirka 900 f. Kr. Om Gud vet varje ord innan vi säger dem, vad ska man då göra? Hålla tyst?
Rädsla har på ett märkligt sätt ofta förknippats med kristendom och kyrka. Rädsla att göra fel, säga fel, tro fel. Inte duga, fast budskapet i grunden handlar om att duga. Min sammanfattning lyder: Låt Gud vara Gud, försök istället vara människa med allt vad det innebär av storhet och elände, styrka och svaghet. Slappna av, du är älskad och förlåten. Det handlar om trygghet, inte rädsla. Frihet, inte skuld.
Så vad menade David? Knappast att vi skulle vara tysta, allting pekar på att han var en levnadsglad person som både gjorde och sade kloka och dumma saker. Kanske menade han att vi är älskade bortom orden, att pladdret som vi försöker skydda oss med inte är ett hinder för kärleken. Den kärlek som når bortom alla ”jajja nå jojjo” som vi skyler oss med så fort tystnaden gör oss sårbara. Så fortsätt prata, säg kloka och dumma saker i full tillit till att det är bra ändå. Om det finns en Gud så är det inte för vårt vackra tal vi är älskade.
Jag har en egen tolkning: Orden vi säger kan förvandlas utan att vi förstår det. Helt oavsiktligt kan vi säga exakt rätt saker i exakt rätt ögonblick till exakt rätt person. Innan orden lämnar vår tunga fångas de upp av en gudomlig kärlek som förvandlar dem till tulpaner; livstecken, glädje, energi. Så kan en enkel hälsning bli livskraft för den som hör den. Orden förvandlas i de ögonblick de lämnar vår mun.
Det finns massor av pladder, meningslösheter och avsiktligt onda ord. Men jag tror Gud ruvar i skuggan av våra liv och då och då förvandlar trivialiteter till sakrament.
Så var det häromveckan. Jag kom till jobbet och kände mig trött, sliten och allmänt glåmig. Strax innan lunch mötte jag en arbetskamrat som i korridoren frågade hur det var. Jag dröjde på svaret, för när sådana frågor ställs är inte avsikten att ge ett uttömmande svar. Kamraten bröt min tvekan med orden: Du ser i alla fall pigg och fräsch ut.
Om det finns en Gud, vilket jag tror, kanske Gud sträckte ut sin hand ur skuggan och förvandlade de tänkta orden till precis de jag behövde höra. Kanske var det mitt öra som förvandlades, men dagen fullbordades av att jag mötte en besökare i ytterdörren när jag lämnade vårt kontor. Under eftermiddagen hade jag fattat en del beslut som jag visste inte bara skulle vara till glädje och när jag öppnade dörren för besökaren möttes jag av hälsningen: Gunnar, du är en god människa.
En dag då jag kände mig trött, sliten och inte alls god avslutades med att jag gick hem med en känsla av att vara pigg, fräsch och god. Vad är det om inte en gudomlig hälsning rakt in i pladdret? Tänk om Gud vet vad vi ska säga och ibland knyter ihop våra klumpiga ord till vackra gåvor, utan att de som säger dem är medvetna om det. Jag ropade efter besökaren ”du ska bara veta vad jag behövde höra det”, men då hade hon redan klivit in i hissen. Men Gud stod nog kvar i korridoren. Leende.
Jag är oklar över vad min krönika egentligen handlar om. Kanske vill den hylla de små kommentarerna; orden är redan kända av kärleken och kommer att bäras till någon som en källa till liv, glädje, energi. Så låt oss slösa med dem. Kanske vill min krönika öppna våra öron: tänk om vi är omgivna av ord som ger liv? Då gäller det att lyssna och ta till sig av all godhet som omger oss. Idag och alla dagar.
/Gunnar Sjöberg