Mellanrum är underskattade, det är de som ger livet innehåll. Precis som marginalerna ger berättelserna mening. Bibelns berättelser är bra exempel; de skulle vara stendöda om det inte var för marginalerna och mellanrummen. Det vi själva kan fylla i utifrån de sammanhang vi lever i. Våra liv och berättelser är i en mening gemensamma, i en annan djupt individuella. Allas vår innersta ensamhet är det vi alla innerst delar. Thats life. Så tolkningen är det viktiga.
Förutsättningen är förstås att vi våga tolka och ge rum för andras tolkningar. Både av bibelns berättelser och våra egna liv. Stensäkra kommentar som ”det här betyder det” och ” så här är det” låser in, stänger ute och ger därmed bara en sorglig och skenbar trygghet. Att leva sitt liv i ett enda spår, en enda tolkning och betrakta tillvaron ur ett enda perspektiv…ja, det är också ett liv. Absolut. Men att bli född som människa är att bli inbjuden till ett så mycket större sammanhang, så många fler tolkningar och perspektiv. Som Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte riktigt klok.
Att ta en paus är också underskattat, om det inte är så att vi stajlar till det genom att kalla pausen för time out. Det låter liksom mer i tiden, fast det är ju inte samma sak; pauser är regelbundna, time out en sista lösning.
Pauser finns i överflöd och vad vore livet utan dem? Vem orkar se och spela en hockeymatch i 60 minuter utan paus? Lyssna på en konsert i tre timmar utan paus? Pausen är inte att inte göra någonting, den är återhämtning för alla. Den är till för att närma sig, återfinna balans, fokus, mening. I dessa slutspelstider kanske matcherna avgörs av hur pauser hanteras.
Vi kan inte leva utan paus, ändå har vi så svårt att unna oss dem. När jag jobbade på retreatgården Breidagård mötte jag så många människor som fick styrka av retreaten men också talade om den som ett undantag. En lyx. Fast det borde vara det mest självklara; det handlar ju om balans. Inandning – utandning, ge – ta emot, bära – bli buren. Ansträngning – paus. Märkligt att det ska vara så svårt att bejaka sådana samband.
Förra tisdagen åt vi semla för att egentligen ta sats inför en paus. Fastan, veckorna innan påsk, är egentligen en paus. En period som vill utmana oss att avstå någonting eller att tillföra någonting i våra liv. Att närma sig, återfinna balans, fokus, mening…
Vi har några veckor på oss att fundera innan påsk. Att utmana oss själva genom att avstå något eller tillföra något i vår vardag. Något som rubbar balansen, det invanda. Något som öppnar upp för mellanrummet och marginalen. Något som kan få oss att upptäcka vad det riktigt viktiga är.
Kanske fastans största utmaning är att fokusera mitt eget liv, mina egna behov. Hur lever jag mitt liv på ett sätt som ger mig mening? Om jag ska älska andra som jag älskar mig själv, hur visar jag då mig själv kärlek? Det finns så mycket som skambelägger det vi gör för vår egen skull, det som gör att vi kallar retreat en lyx fast det snarare är en livsförutsättning. Skambeläggandet öppnar upp för två diken; att vi aldrig unnar oss något fört egen del eller att vi lever våra liv blinda för andras behov.
Den svåra konsten är att finna balansen däremellan. Mellanrummet. Pausen. Och därmed – i det blanka utrymmet - insikten om att ansvaret för mitt liv ligger i mina egna knän.
/Gunnar Sjöberg