En vacker berättelse från en kyrka är denna: Den stora gruppen döva har de senaste åren fått resurser till att samlas för att dela gemenskap och längtan. Många kommer resande från många håll. Tidigare var det bara separata samlingar som gällde, i överensstämmelse med den isolering som så ofta präglar marginaliserade grupper. Men numer gäller gemensamma samlingar även för döva och hörande. För med alla sinnen öppna är vi mottagliga på flera sätt.
Det var en dag som började som en av mina dagar aldrig dittills gjort. En skåning – ja, jag tror det har betydelse och till och med var avsiktligt – ringde min mobil och började prata forcerat. Det var en massa oljud och röster i bakgrunden så jag hörde knappt vad han sade. Dialekten i sig var ett tillräckligt stort hinder för en man född i Korpilombolo.
Häromveckan döpte jag ett litet barn, vi stod mitt i vardagsrummet hemma hos familjen och allting var viktigt och vackert. Än en gång läste jag, som vid varje dop, berättelsen om när Jesus besökte en by och hur lärjungarna försökte hindra barnen att komma till honom när de nyfiket sprang fram. De vuxna ställde sig helt enkelt i vägen och då blev Jesus upprörd och sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
Alla som har jobbat med barn – eller umgåtts med eller rentav uppfostrat barn – känner till risken med överinformation. Att en enkel och rak fråga, bara genom den glädje själva frågeställandet ger en vuxen och erfaren, blir förevändning för en lång föreläsning om hur världen fungerar eller inte. Medan frågeställaren, alltså det lilla barnet. tappar intresset redan efter 15 sekunder. Barnen, åtminstone de som ännu inte fyllt fem och lärt sig ordet varför, frågar exakt och nöjer sig med ett exakt svar. De vill inte ha all komplexitet beskriven. Typ: vad händer när man dör? Svar: Man kommer till Gud. Punkt. Tack. Nöjd.
Det hände sig vid den sommartiden att jag var på ett Systembolag i Uppsala. In i butiken kom en man som av ganska självklara orsaker drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.
Jag fick ett underbart brev strax innan jag gick på semester. Handskrivet dessutom, av två äldre läsare av mina krönikor. Jag hoppas de ursäktar att jag återger berättelsen för den var vacker och kom i ett läge när den behövdes.
Detta enkla ord egentligen. Ett av de mest dramatiska vi kan ta till, beroende på sammanhanget. Vad vill du med ditt liv? Egentligen? Vid en sådan fråga drar vi in skruven med skruvdragare så hårt att svaret låter sig dröja. För vad vill jag egentligen? Med mitt liv? Mitt arbete? Mina relationer?
Jag vandrar hemåt genom en sommarhet afton i staden. Möter glada vuxna som ska springa Blodomloppet och fnittriga ungdomar som ska ta studenten. Själv är jag mest varm i min gråa sweatshirt. Tankar rumlar runt och mina sinnen tar emot en nationaldag i Frankrike för många år sedan. Vi pratar 14 juli typ 1994. I alla fall före Eurons tid, på den tid Frankrike hade franc och Tyskland D-mark och en utlandsresa via bil var ett enda stort växlingsäventyr.
Har du tid, bara två ord? Jag fick frågan häromdagen av en medarbetare, en variant på den vanligare ”har du tid en sekund?”. Du får tre, svarade jag i nåt slags försök att skämta. Två ord låter som att det handlar om en svordom, med tre kan du i alla fall säga ”det är okej”. Att ge utrymme för ett verb öppnar för oceaner av möjliga förväntningar.
Det hände sig för en vecka sedan. Radisson Blue utanför Arlanda, konferens för fler än 200 av Svenska kyrkans kommunikatörer. Festmiddag, ett ord som lovar allt mellan himmel och jord. Vem hamnar jag bredvid? Vad är underhållningen? Hejjåhå, hur kokt är egentligen den här potatisen? Många tankar fyllde mina sinnen. Sen stod hon där på scenen. Kvällsunderhållningen.