Jag fick ett underbart brev strax innan jag gick på semester. Handskrivet dessutom, av två äldre läsare av mina krönikor. Jag hoppas de ursäktar att jag återger berättelsen för den var vacker och kom i ett läge när den behövdes.
Min pappa Folke, som dog för mer än 30 år sedan då han var kyrkoherde i Nederluleå församling, stod i kö i den affär som brevskrivarna då drev. Framför honom stod en kund som hade en massa frågor som affärsinnehavaren med stort tålamod besvarade. När det så blev pappas tur så bad innehavaren om ursäkt för att han fått stå och vänta så länge. Det gör ingenting alls, svarade min pappa. Och vet du, egentligen borde vi byta jobb du och jag. För när jag nu stått och lyssnat på hur du besvarat alla frågor kunden ställt så har jag insett att han tror på allt du säger. Men mina kunder, ja, jag är inte lika säker på att de tror lika mycket på det jag säger i predikstolen…
Pappa var naturligtvis medveten om predikstolens begränsning. Å andra sidan, med glimten i ögat och en närvaro mitt i steget, lyckades han uppenbarligen beröra människor. Det enkla skämtet i affären har överlevt 30 år i köpmannens hjärta.
Tro handlar om hjärta, inte teknik. Frågor, inte svar. Förundran. Mod att möta tillvarons gåtfullhet i bevarad öppenhet.
Religion fyller en stor funktion men är ändå en konstruktion, en paketering av dogmer och riter. Den ger former som hjälper oss att uttrycka och dela, känna gemenskap. Stadga åt steget. Men det är vad religionen vill ge rum för som är det viktiga. Det och den som gömmer sig bortom det yttre.
Efter det fruktansvärda massmordet i Norge har muslimer, judar och kristna mötts i gemensam sorg och bön. Det har varit vackra scener där just konstruktionen som gräns upphävts. Vi har olika sätt att uttrycka oss, olika traditioner vi känner oss hemma i, men när vi möts på djupet så anar vi det gemensamma. Gud är alltid större. Allahu Akbar.
Mördaren Anders Breivik kallades tidigt för kristen fundamentalist. Ett bra uttryck i sammanhanget eftersom det är lika innehållslöst som begreppet muslimsk fundamentalist. En etikett utan koppling till det egentliga innehållet, en förenkling för att möjligen göra världen begripligare. En troende muslim bär på ett hjärta lika varmt som en troende kristen för tro handlar om hjärta. Och vi, detta vackra vi. Frågor och förundran. Öppna händer, inte knutna. Icke fundamentalism.
Man kan undra var Breivik gömde sitt hjärta och framförallt vem som kan hjälpa det att börja blöda. Öppna det.
Ur all den smärta som växt ur morden kanske en styrka kan stiga fram: Det faktum att vi delar. Vi delar sårbarheten och rädslan men också längtan och strävan. Alldeles oavsett kulturell bakgrund och religion. Ur delandet växer något gott. När vi återfinner djupet i vårt inre återfinner vi också det gemensamma.
När pappa sa till affärsinnehavaren att egentligen borde vi byta jobb, slog han an en ton. ”Egentligen” visade på hans distans till sitt yrke men också närheten till sin uppgift. Jag tror han älskade sitt jobb, inte för lönen eller den egna talarstolen utan för närheten och gåtfullheten. Att leva nära livets puls gör det intensivt även om det blir kort.
Man behöver inte vara präst för att leva så. Man behöver bara våga vara människa med allt vad det innebär. Kan vi inte träna på det i höst? Jag tror världen blir bättre då.
/Gunnar Sjöberg