Detta enkla ord egentligen. Ett av de mest dramatiska vi kan ta till, beroende på sammanhanget. Vad vill du med ditt liv? Egentligen? Vid en sådan fråga drar vi in skruven med skruvdragare så hårt att svaret låter sig dröja. För vad vill jag egentligen? Med mitt liv? Mitt arbete? Mina relationer?
Jag vet att jag har skrivit om detta förr, men eftersom det här är en semesterkrönika så kanske det är ok. På tröskeln till semestern blir allting liksom lite mindre noga. Eller kanske är det så att det som verkligen betyder något blir viktigare så det är värt att upprepa sig. En ledig månad ger ett befriande och skrämmande utrymme för ”egentligen”. Det ställer allt det självklara på kant. Påminner mig att det bara är jag som kan förändra mitt liv.
Sedan flera år deltar jag i en utbildning för SSABs internationella säljare. Jag pratar mjukvara för stålmän, på engelska dessutom. Och lär mig massor. Jag minns ryssen som inte alls förstod vad jag menade med att ”no man is an island”. Och jag minns turken som blev generad över att jag som man stod och pratade om sårbarhet, asiaterna som slog ner blicken när jag bad dem berätta om ett bra och dåligt val i deras liv. Och amerikanen som var så tacksam över att jag förändrat hans bild av Sverige; han trodde vi var ett land fyllt av människor helt ointresserade av existentiella frågor. Jag minns mycket, men jag minns framförallt hur jag fick uppdraget att medverka i utbildningen.
En välklädd man kom in på mitt kontor. Han var en av dem som skulle hålla i utbildningen och hade fått mitt namn av en person som kunde påverka upphandlingen. Vi tog i hand, satte oss mitt emot varandra och inledde presentationen. Väldigt tidigt berättade jag om mitt jobb med det enkla tillägget; men egentligen är jag präst. Han svarade; och egentligen är jag ateist.
Vi är vänner sedan dess, tack vare det ”egentligen” som slipade ner trösklarna. Ordet lättar upp och fördjupar på en och samma gång. Egentligen är jag präst – det för tanken bortom det som syns och verkar självklart. Så vem är du egentligen? Jag ser vad jag ser och hör vad du säger, men vem är du. Vad känner du? Och egentligen är jag ateist, vad det betyder vet jag ännu inte.
Det enklaste är förstås att strunta i frågan. Att låta allting rulla på i trygg förvissning om att man vänjer sig vid allt. Det sorgliga är att så mycket då går förlorat. Och det jobbiga är att vi aldrig får veta om frågan är värd att ställa.
När briljerar du Gunnar, frågade min amerikanska coach. Jag skruvade på mig i stolen och sa att frågan var bra men märklig. Ovan. Visst, sa hon, för svenskar är den ovan. Men jag fann ett svar och nånstans hjälper mig det svaret att hitta rätt i de landskap som frågan ”vad vill du egentligen” öppnar upp. Att veta vad jag vill är en sak, att göra det/leva upp till det/förverkliga det är något annat.
Så detta blev min semesterkrönika. Vad är budskapet egentligen? Som vanligt har jag ingen aning. För en sak är ju vad jag skriver, en annan hur det tolkas. Det har jag också skrivit om förr; att leva som man lär och skriva som man tänker… tja, hur ska jag ha koll på det egentligen? Tolkningen ligger ju hos någon annan. Så även det får vi lägga undan; andras tolkning av våra liv och val.
Nu tar vi semester från allt. Och upptäcker vad det handlar om. Egentligen. Jag tror det är kärlek. Fin sommar! /Gunnar Sjöberg,