Jag gillar ord. Att skriva dem, att säga dem och ta emot dem. Jag gillar Björn Ranelid för hans vackra boktitlar och handstil, Bruce Cockburn för att han tvingar mig till ett engelskt lexikon. Nu senast Belinda Bauer för hennes vackra vridningar i boken Mörk jord. Men vissa ord har jag svårt för.
Nånstans har jag problem med bufféer. Framförallt illa komponerade sådana. Det är nåt med själva hopblandningen, när allting rinner in i allt. När tandorikycklingen lutar sig mot kalvsyltan och rödbetan lägger sig över laxen. Jag inser att jag själv bär ansvar för hur jag komponerar min tallrik. Men ändå. Det är själva bufféupplägget som får mig på fall.
Jag öppnar mig som törstig jord. Så skriver kung David i Psaltaren 143 i Bibeln, omkring år 900 före Kristus. Tänk, en kung som öppnar sig som törstig jord! En makthavare som vågar öppna sig för det och den som är innanför och utanför. Inte undra på att David också var en fantastisk poet, en människa med längtan efter det vackra och sköna. Att vara öppen är att leva i ett flöde.
I motvillighetens tid letar Socialdemokraterna ledare och nej har fram till alldeles nyss varit det vanligaste svaret. Nej, säger de som föreslagits men betyder nej nej eller betyder det att man ska vara motvillig? Vi minns ju hur ett nej nej nej betydde ja.
Att läsa Azzeddine är som att hamna i ett kort, intensivt ösregn. Den rubriken fick mig att läsa en recension som Johanna Åberg skrivit i UNT av Saphia Azzeddines roman Sånt berättar jag för Allah. Jag skummade igenom recensionen men har inga planer på att läsa boken. Rubriken räcker. Jag tror jag förstod Johanna Åbergs känsla.
När jag på annandagen såg en geting vid stugdörren tänkte jag, nu drar jag igång gräsklipparen. Gräset är inte bara grönt, det är alldeles för högt. Men någonting hindrade mig, kanske var det känslan av det bisarra i situationen. Eller att jag inte ville störa de tre fjärilar som vaknat till liv inne i stugan eller sommarfåglarna som glatt kvittrade i skyn. Jag har firat jul på landet i strålande höstväder utan en snöflinga i min närhet. Fjärran från plogkarmar och takskottning.
Himlen vill möta marken där jag bor. Så inleds en körsång skriven av Johanna Olander och Sven Fridolfsson. Det sammanfattar julens budskap. Den kristna julens budskap, skulle jag kunna skriva, men det finns ju bara en jul. Eller? Min osäkerhet följer av ett märkligt debatt-program i SVT där skolornas rätt att ta med elever till kyrkorna i juletid debatterades.
Ni är jordens salt! Biskop Bill från Kimberley i Sydafrika inledde konferensen jag var på för någon vecka sedan och han upprepade citatet från Jesus flera gånger och med den kraftigaste emfas. Ni är jordens salt! Ni ska inte bli jordens salt, ni är det redan! Så vad är salt, fortsatte han. Vad är salt?
Jag har varit långt borta i ett land där jag lärt mig att strutsar inte sticker huvudet i sanden. Det är bara ont förtal. Strutsen har lika stor hjärna som ögon vilket innebär att den ser väldigt bra men är väldigt korkad. Den har heller inga tänder vilket gör att den kan picka småsten från marken hur länge som helst. Varje sten – även om det är samma som nyss – är liksom en ny möjlighet. Ständiga löften. Så strutsen flyr inte genom att sticka huvudet i sanden. Den ser en liten sten, pickar på den och glömmer omedelbart bort att den gjort det och gör det därför igen med samma iver.
Häromdagen lyssnade jag till en vacker text om hur Visheten ropar till oss: Lycklig den människa som hör på mig, som vakar vid min dörr dag efter dag och väntar vid min tröskel.