När jag på annandagen såg en geting vid stugdörren tänkte jag, nu drar jag igång gräsklipparen. Gräset är inte bara grönt, det är alldeles för högt. Men någonting hindrade mig, kanske var det känslan av det bisarra i situationen. Eller att jag inte ville störa de tre fjärilar som vaknat till liv inne i stugan eller sommarfåglarna som glatt kvittrade i skyn. Jag har firat jul på landet i strålande höstväder utan en snöflinga i min närhet. Fjärran från plogkarmar och takskottning.
För någon dag sedan passade jag på att göra en rejäl vandring i skogen. Det är inte bara myggfritt nu utan även fästingfritt. Jag gick i en tunn kofta och njöt av solen som tände små eldar i den gröna buskagen. Träden har ju redan klätt av sig, så sikten var god. Det var något genomskinligt över min vandring i det avskalade landskapet. En jul jul, strålande jul på sitt alldeles egna vis.
Det täta och heltäckande en sommardag är vackert, men vackert är också en avskalad mellandag i december. På nåt sätt förstärkte denna gröna jul det avskalade i julens händelse. Det gudomliga och mänskliga möttes i ett enkelt stall, med djuren på första parkett och några herdar som ansågs religiöst orena eftersom de inte kunde följa de komplicerade religiösa lagarna. Mer avskalat kan det inte bli.
I det avskalade framträder det viktiga och vackra tydligare. Det är ett känt inredningstips - plocka bort nio kopparkittar från spiskransen och den tionde lyser vackert. Less is more. Men kanske finns det nån existentiell variant på det. Less is more även på insidan, i valet hur vi formar våra liv.
Jag skulle kunna reducera min skogsvandring till en av många naturupplevelser. En vandring bland alla andra. Men jag vill inte det, jag vill bevara känslan av hur det avskalade framhäver det viktiga och vackra. Vad får det för konsekvens för hur jag lever mitt liv? Hur kan jag bidra till att synliggöra det som jag tycker är viktigt för mig, andra och skapelsen i stort? Hur kan det inre uttryckas i det yttre?
Jag har inte svaret, men jag vill finna det. Utmana mig själv att söka konsekvenser av insikter och upplevelser. Kanske låter tanken naiv, den borde ha slagit mig förr. Det har den naturligtvis gjort men försvunnit under täcket av allt annat som livet för med sig. Den finns där, som trattkantarellen under höstlöven på min julvandring.
Less is more även vad gäller livsstilsförändring, det gäller att ha fokus på de små stegen för att hålla missmodet stången. Fokus på den där ledstången som Tranströmer skriver om i Schubertiana IV, hoppet om att något viktigt och vackert väntar även bakom de hörn vi inte har koll på.
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inte kommer inifrån.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på något annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”
/Gunnar Sjöberg,