Jag gillar ord. Att skriva dem, att säga dem och ta emot dem. Jag gillar Björn Ranelid för hans vackra boktitlar och handstil, Bruce Cockburn för att han tvingar mig till ett engelskt lexikon. Nu senast Belinda Bauer för hennes vackra vridningar i boken Mörk jord. Men vissa ord har jag svårt för.
Grymt sa grisen men det säger också varenda coach i TV 4s program the Voice. Det är grymt, asbra, kanon och helt sjukt. Kvällspressen hakar på och ropar ut de saliga utvaldas känslor med samma ord. Det är grymt, mot språkets inneboende värde. Helt sjukt.
Benämnandet är en nyckel inom all själavård och terapi. När vi sätter ord på det som tynger oss lättar i någon mening bördan. Orden hjälper oss att hitta berättelsen om oss själva och därmed förståelsen av våra liv – varför det blev som det blivit och hur det kan bli annorlunda. Det märkliga är att sökandet efter de orden, den berättelsen, kräver ett överflöd av tystnad. Kanske tystnaden rentav är en del av vägen. Men när det som inte kunde sägas äntligen har sagts ser världen annorlunda ut. Orden befriar och öppnar en väg till försoning om inte annat med mig själv och det som blev.
När jag skriver så, tänker jag på ett citat jag inte vet vem som jag stjäl det ifrån: människan är korsfäst vid alfabetet. Jag vet inte ens hur jag ska tolka det, men mina tankar far till kravet på att finna ord. Att alltid kunna verbalisera det som icke kan uttalas. Vad menar du? Hur känns det? Vad betyder det? Definitioner begränsar samtidigt som de läker. I detta ligger ett av ordens dilemman.
Att vara korsfäst vid alfabetet kan ju också betyda att det du sagt för alltid förföljer dig. Du sa det! Jag hörde dig! Invändningen att ”det var inte så jag menade” räcker inte mot de ord som faktiskt sades eller skrevs. Det är smsens strypsnara – i korta meningar riskerar du att sätta ord på sådant som inte ryms i ett sms. Det är också Facebooks snara – kommentaren finns kvar, utan marginaler och mellanrum. Det som är skrivet är skrivet. Punkt slut, läs som det står. Fundamentalismens förbannelse.
Eller så betyder att vara korsfäst vid alfabetet ett fängelse. I en pjäs för många år sedan, jag minns inte vilken, skildrades hur en flykting som kommit till en flygplats i Sverige ständigt upprepade frasen ”jag älskar det här landet”. De som mötte honom höll med eller sa emot men han förstod ingenting utan fortsatte med sitt inlärda mantra; jag älskar det här landet. Det var en sorglig pjäs. Han var korsfäst vid alfabetet. Bunden vid ord han inte förstod eller kunde finna.
En vän som råkat ut för en olycka gav en motbild: Han berättade om språkets läkande kraft, särskilt det liturgiska språket. Det som bär över tid, det igenkännbara på ett inre plan, ord som ger resonans på djupet. Ett språk vars ljudvågor läker rent faktiskt. Inom religionen kanske förbönen har samma läkande kraft; resultatet av förbönen är inte det viktiga, dvs om det blir som någon vill eller inte, utan den kraft bönen ger är det som helar. Själva omsorgen, det faktum att ord uttalas med en önskan om någons välgång. Som att bli befriad, frälst, av alfabetet.
Jag vill tro på den möjligheten; frälst av alfabetet. Men då måste vi hjälpa varandra att återta de ord som riskerar bli tomma begrepp istället för kännetecken på en livshållning: medmänsklighet, värme, kärlek, tro. Och låta grisar säga grymt och det sjuka vara sjukt.
/Gunnar Sjöberg