Ni är jordens salt! Biskop Bill från Kimberley i Sydafrika inledde konferensen jag var på för någon vecka sedan och han upprepade citatet från Jesus flera gånger och med den kraftigaste emfas. Ni är jordens salt! Ni ska inte bli jordens salt, ni är det redan! Så vad är salt, fortsatte han. Vad är salt?
Tystnaden lade sig i lokalen. Någon av afrikanerna sa något, men vi svenskar satt tysta. Lite förlägna, funderandes på rätt svar. Eller på vad biskop Bill skulle tycka var rätt svar. Vad är salt, upprepade han. Så började svaren komma in, men de handlade bara om hur Jesu ord skulle tolkas. Vad vi tror oss vi lärt genom åren, andras svar på vad Jesus menade saltet var en symbol för. Men snälla, fortsatta biskopen med ett varmt leende och tindrande ögon, är det ingen av er som kan svara på min enkla raka fråga; vad är salt? Vad kan vi säga om salt?
Det är vitt, tänkte jag innan någon annan sa det. Precis sa Bill, salt är vitt. Och hur brukar vi färglägga änglarnas kläder? Vitt. Vilken är glädjens färg? Vitt. Så ledde han in oss på ett vindlande samtal om vad Jesus kunde ha menat med att säga att vi faktiskt är jordens salt. Jag minns inte svaren, alla tolkningar. Jag minns vindlingarna, alla vinklingar. Det var ett underbart öppet samtal. Och vad biskop Bill egentligen tyckte var plötsligt inte det centrala. Hans fokus var att öppna upp, inte stänga igen. Att fråga mer än svara.
Gud är den okände och okännbare, säger Mästaren i Anthony de Mellos underbara bok Lyssna till fågelns sång. Varje utsaga om Gud, varje svar på era frågor blir automatiskt en förvrängning av sanningen. Men, frågade en lärjunge, varför talar du i så fall om Gud? Mästaren svarade: Varför sjunger fågeln?
Fågeln sjunger inte för att den har ett svar utan därför att den har en sång, skriver de Mello. Mästarens ord är inte till för att förstås utan för att avlyssnas så som man lyssnar till vinden i träden, älvens brus och fågelns sång. Då kommer de att väcka något i våra hjärtan som är bortom all kunskap. En förståelse bortom svar.
Jag firade första advent i en fullsatt Domkyrka i Uppsala. Framför mig vilade Beata i sin pappas famn, kanske ett år gammal. Efter ett tag förstod jag att Beata fötts med Downs syndrom. Pappan höll henne mot sin axel så hennes ansikte mötte mitt hela gudstjänsten. Mitt i det liturgiska skeendet, det som liksom pågår av sin egen kraft, log hon mot mig vid varje ny ögonkontakt. Hennes leende var ständigt nytt, som om hon just då upptäckte mig. Beata översköljde mig med leenden, hon gav liv hundrafalt. Som fågeln med sin sång. Som Gud i ett barn.
Om någon skulle fråga mig varför jag talar om Gud trots att Gud alltid är bortom våra definitioner, skulle jag svara: Varför ler Beata? Hon var en gudstjänst för mig den första advent 2011.
Nu är vi mitt i advent som betyder ankomst. Vi tänder ljus för stämningens skulle men också för att se bättre i mörkret. Se vad eller vem som närmar sig. Det svåra är att se bortom. Bortom de svar vi hört och de normer vi formats av.
Hosianna i höjden! Ännu hinner vi sjunga sången så att taket lyfter och verkligen ger rymd. Så att biskop Bill kan fortsätta spänna blicken i oss med sin fråga om vad salt egentligen är. Så att fågeln kan sjunga fritt och Beata fortsätta le. Och bana väg för den som både möter oss inifrån och utifrån.
/Gunnar Sjöberg