Jag öppnar mig som törstig jord. Så skriver kung David i Psaltaren 143 i Bibeln, omkring år 900 före Kristus. Tänk, en kung som öppnar sig som törstig jord! En makthavare som vågar öppna sig för det och den som är innanför och utanför. Inte undra på att David också var en fantastisk poet, en människa med längtan efter det vackra och sköna. Att vara öppen är att leva i ett flöde.
Det öppna är annars ganska ofta ett hot. Mystikerna låter sig inte kontrolleras, de lever i öppenhet för det gudomliga och är därför oberoende, fria från de strukturer och normer som vi så ofta låter oss begränsas av. Men inte bara mystiker öppnar sig som törstig jord, visst är vi fler som kan känna att de orden träffar något djupt inom oss? En längtan efter rymd.
I Uppsala firade vi den tredje Teologifestivalen första helgen i februari. Mottot för festivalen är att alla är teologer, att alla människor har mandat och förmåga att tänka och tala om Gud. Vi var 1200 personer som möttes från hela landet. Det fanns en bredd och ett djup i samtalen – och en höjd. Den som vilar i insikten att Gud är större än våra tankar om Gud vågar tänka högt och framförallt lyssna till andra. Den människa som vill växa måste våga lyssna, utsätta sig för andras synsätt och låta den egna tanken och känslan utmanas.
En av kyrkans viktigaste uppgifter är att ge rum för lyssnandet; både för flera tolkningar och för de samtal som söker sig bortom givna definitioner. Inom den breda och motstridiga tradition som format kristendomen ryms en ocean av tolkningar och tankar. Bara den mångfalden – som inte innebär att allt är rätt – kan spegla den gudomliga gåtfullheten. Jag tror Gud låter sig anas i mångfalden, inte i enfalden.
På festivalkvällen sjöng Syster Fritz att vi måste fortsätta fråga och en stund senare mottog KG Hammar Silverkeruben, Teologifestivalens speciella pris till den som fått människor att tala teologi vid köksbordet. För fyra år sedan fick Martin Lönnebo priset, för två år sedan Ylva Eggehorn. Applåderna ville aldrig ta slut och jag tror alla i lokalen kände hur värmen fyllde hjärtan.
KG Hammar var inte kung men väl ärkebiskop i Svenska kyrkan 1997 - 2006 och under de åren Svenska kyrkans främsta andliga ledare. Jag är tacksam över att ha fått arbeta nära honom några år och vet att han öppnar sig som törstig jord. Som ärkebiskop var han en makthavare som vågade öppna sig för det och den som är innanför och utanför. Omtyckt av de som vill samtala om Gud vid köksbordet, kritiserad av de som vill begränsa samtalet till predikstolen.
Som sagt, öppenhet är ett hot. Jag minns prästen som sa sig ha lika stor respekt för KG Hammar som för Skalman. Det säger naturligtvis mycket om den prästen men också om rädslan för det öppna. Och kyrkan som ska vara ett rum för lyssnande… och därmed växande… rymd. Kyrie eleison. Ingen väg eller tanke är enkelriktad för den som är öppen.
Teologifestivalen fördrev det eventuella missmodet. Utanför Uppsala Domkyrka skimrade en jordglob av is från Torne älv, inne i Domkyrkan reste sig valven bortom det synbara. Fler än på länge går med i Svenska kyrkan. Tillsammans kan vi värna rymden i valven, rentav höja takstolarna centimeter för centimeter.
Jag har inte sanningen, jag söker den. Så skrev KG Hammar år 2004 efter Kristus. Det är att öppna sig som törstig jord.
/Gunnar Sjöberg