Hoppa till huvudinnehåll

Den motvillige ledaren

· 3 min att läsa

I motvillighetens tid letar Socialdemokraterna ledare och nej har fram till alldeles nyss varit det vanligaste svaret. Nej, säger de som föreslagits men betyder nej nej eller betyder det att man ska vara motvillig? Vi minns ju hur ett nej nej nej betydde ja.

Absolut är annars ett vanligt uttryck, som ett reflexmässigt ja. Tveklöst. Men ett sådant svar kanske inte leder till ledande positioner. Det låter som att man vill för mycket, nästan strävar efter att bli ledare. Och det passar illa i motvillighetens tid.

Jag minns ett biskopsval för många år sedan. När egenskaperna för den nye ledaren skulle vaskas fram hördes en röst som ropade: Vi ska ha en biskop som inte vill vara biskop! Jag minns applåderna och min känsla av overklighet. Ska kyrkans högsta ledare vara personer som inte vill vara det? Motvillighet som merit, ambition som svaghet. Nu fick just det stiftet en mycket bra biskop som jag aldrig hörde säga "jag vill inte" inför frågan. Men ändå.

Jag vill bli ledare! Är det bara uppstudsiga elever på företagsgymnasier som vågar säga sånt idag? Var ligger problemet? Finns det kulturer som fostrar till icke-ledarskap? Som håller tillbaka eller ställer sådana orimliga krav på ledaren att ingen vågar gå in i rollen? Eller är motvilligheten bara skenbar, en taktisk manöver för att komma i ledande position med en given gardering när motvinden börjar blåsa: Jag ville egentligen inte... jag ställde upp, offrade mig för saken. Som att ta ansvar skulle betyda att göra något jag inte vill.

Vilka namn är det som nämns? När en ledare eller chef söks så är det ofta den första frågan. Vad har vi för namn istället för vad har vi för krav? I värsta fall stannar det där: Namn vaskas fram, gallring sker och plötsligt har en ledare tillsats med uppgift att själv definiera både roll och uppdrag.

Kanske var det vad som drabbade Juholt, jag har ingen aning. Men i motvindens tid såg han väldigt ensam ut och så blir det för den ledare som väljs att leda utan närmare kravdefinition och sammanhang. Den som väljs på sitt namn blir väldigt lätt att utse till syndabock. Organisationen kan ju alltid plocka ett annat namn, någon vars främsta merit ska vara motvillighet. Juholt kanske sa Absolut när han fick frågan om att leda partiet...

Namndiskussioner pågår, sa Carin Jämtin dagen innan man fann Namnet i den inre kretsen. Men oavsett namnet Löfven måste det politiska ledarskapet reformeras, precis som det kyrkliga. Fördelas på fler axlar och fokus flyttas från företrädaren till idén. Det och dem som bär istället för Ledaren. I Svenska kyrkan trevar vi oss fram vilket inte minst märks vid biskopsval där "namnfrågan" riskerar skymma den större frågan om vad som ska företrädas och gestaltas. Det tar tid och tid är nog vad Socialdemokraterna behöver nu. Tid att bottna i idén, det som ligger långt djupare än namnet på den nye ledaren. Socialdemokratins kris stavas inte Juholt, dess möjlighet inte Löfven. Och om Svenska kyrkan har en kris bär den inte samma namn som närmsta kyrkoherde.

Jag tror på lyhördhet och lagarbete. Tillsammans är ett vackert ord, att hjälpa varandra en konstart. Skönt är det sammanhang där människor strävar efter att ge varandra kraft. Då ledaren är omgiven av god vilja och kloka rådgivare som vågar vara ärliga. En kultur där alla får växa och utmanas i att ta ansvar. Där motvilligheten får stå tillbaka för den gemensamma ambitionen.

/Gunnar Sjöberg