Hoppa till huvudinnehåll

Att öppna sig för kompositören

· 3 min att läsa

Det hände sig för en vecka sedan. Radisson Blue utanför Arlanda, konferens för fler än 200 av Svenska kyrkans kommunikatörer. Festmiddag, ett ord som lovar allt mellan himmel och jord. Vem hamnar jag bredvid? Vad är underhållningen? Hejjåhå, hur kokt är egentligen den här potatisen? Många tankar fyllde mina sinnen. Sen stod hon där på scenen. Kvällsunderhållningen.

Åsa Simma, en same som pratade om den samiska kulturen och jojkade från ett egentligen omöjligt läge; en liten scen i en stor hotellrestaurang. Hon jojkade mitt in i rödingen, det vita vinet och kyparnas stressade rörelser. Vem komponerar jojken, frågade hon retoriskt och innan jag förlorat mig i chansningar på okända namn kom hennes svar: Vinden, Regnet, Solen. Min röst är ett instrument, öppenhet en förutsättning.

Jag tror jag kände igen mig. Visst är det så att vi skriver, säger, sjunger saker som kan betyda enormt mycket för andra utan att vi varken har en avsikt med det eller förstår det? Som om det fanns en kompositör som nyttjar våra kroppar och vårt kunnande som ett instrument. Men så fort jag börjar definiera och värdera kompositören flyttas fokus från öppenhet till gränssättning. Bedömning. Rätt eller fel? Jag vet att jag skrivit det många gånger förr: Livet handlar om flöden och öppenhet inför dem.

Om vår Gud vill göra en visa då har det ingen betydelse, om han spelar på en ostämd gitarr eller på en sprucken fiol. Så gå ut och tjäna Herren det beror inte på hur du är, Gud behöver oss allihop just precis som vi är.

Så skrev jag i en sång för en massa år sen, på nåt sätt inspirerad av Runeberg. Och en präst blev jättearg. Det spelar visst roll hur vi är! Vi kan väl inte vara hursomhelst! Är allting tillåtet!? Gud, tänker jag fortfarande inför prästens reaktion. Livet, Gud och musiken handlar ju om flöden! Och apropå Gud; antingen informerar hon oss eller så kommunicerar hon med oss. Jag tror det senare – Gud är beroende av oss, vi av Gud. Som ton och instrument hör samman.

Förr upplevdes jojken som ett hot av de som ägde makten. Visst, tänker jag, öppenhet är något som ofta förbjuds. Om jag – vi alla – är instrument för något större, vad betyder det? Förlorad kontroll för konstruerade ideologier och institutioner, absolut. Att vad som helst är möjligt att tro och till och med tycka om, absolut. Och vad är problemet? Och för vem? Den som vill öppenhet eller den som vill kontroll?

Jag vet inte vad Håkan Juholt har för ambition med sina tal, men jag tror han famlar i gråzonen mellan flöde, gränser och öppenhet. Jag inser också att jag inte kan begära att han ska jojka. Men kanske öppna sig mer, släppa taget om förväntningen kring att finna Svaret eller Läran för att istället skapa engagemang kring Rörelsen och Riktningen. Låta frågorna få större rum än svaren.

Som så ofta har jag faktiskt ingen aning om var mina ord landar nu. Jag kan inte jojka men jag vill vara ett instrument. Som så många av oss, eller hur? Och vi är det, bara vi vågar se oss själva så och öppna oss i tillit. Vi kan uttrycka oss men vad andra ser, hör och känner vet vi inte. Och tystnad är ett tråkigt alternativ. Som att vara levande död.

Mitt hem är mitt hjärta, sa Åsa Simma mot slutet. Vad betyder det, tänkte jag. Egentligen? Och anade varför jojken så länge varit förbjuden. Och varför somliga sorlade nervöst och somliga blundade medan hon öppnade sig för kompositören.

/Gunnar Sjöberg