Har du tid, bara två ord? Jag fick frågan häromdagen av en medarbetare, en variant på den vanligare ”har du tid en sekund?”. Du får tre, svarade jag i nåt slags försök att skämta. Två ord låter som att det handlar om en svordom, med tre kan du i alla fall säga ”det är okej”. Att ge utrymme för ett verb öppnar för oceaner av möjliga förväntningar.
Jag har tagit blocket med mig för att skriva min krönika i en av Uppsalas vackraste parker. Mellan hägg och syren och bland en massa barn i gula västar. Det räcker med två för att barn ska vimla. Och som det vimlar! Våren är vacker och barnen använder många ord och räknar inga sekunder. Är jag effektiv nu, far som en skamfylld fråga genom mitt huvud. Nyttjar jag tiden eller låter jag den bara rinna undan? Men det stannar vid en meningslös fråga, jag inser att svaret inte spelar någon roll. Egentligen. Barnen distraherar mig åt rätt håll. Min fråga är felställd.
Den här tiden på året brukar jag utlysa amnesti på jobbet. Från och med nu är det okej att, om både smått och stort, säga att vi tar det till hösten. Det är okej att skjuta saker framför sig, lägga dem på hög ett tag. Jag inser att det är en lyx som inte är alla förunnad att kunna göra och att det finns skäl att vara tacksam för alla som inte gör det. Omsorgen skulle inte fungera om amnestin gällde alla och allt. Men mycket mår bra av ställtid och när vi lyckas skapa tomrum framträder ibland det viktigaste utan att vi haft det som avsikt. Som om det väntat på att få komma oss till mötes.
Jag sitter kvar en stund i parken och gör mig otillgänglig för det som påstås vara viktigt och öppen för det väsentliga. Fast vad är viktigt och väsentligt, vem äger den definitionen? Barnen kanske, tänker jag. Barnen. Och ser hur de samlas kring den nyinstallerade ute-duschen som de nu lyckats få igång. Vattnet sprutar, de gula västarna blir till törstande gullvivor medan de vuxna rusar till och ropar stäng, stäng! Men när de vänder ryggen till är barnen framme igen. Och öppnar.
Barn och blommor kan få mig att lämna tiden, lyfta från det som begränsar. Att bara vara, som det så enkelt heter. Ett banalt uttryck som gömmer en så stor hemlighet. Vara i det som sker, carpe diem, bla bla bla. Visst, det är lätt att håna och jag har säkert gjort det själv. Men det stora är att det handlar om att leva utan kalkylator, utan beräkning eller krav. Att möta det som kommer emot mig. Ta emot, lämna, öppna. Inte stänga. Vi vandrar genom livet.
Jag anar ett vemod i mina ord och kanske finns det där. Att stänga är ju också ett sätt att leva, att rama in tillvaron, spika fast fötterna i den mylla som finns och sedan stå kvar. Frivilligt eller ofrivilligt, hur viktigt är det? Egentligen. Vi är olika, kanske är det så enkelt. Må vi bara finna våra vägar och få vara lyckliga en stund.
Kanske snickaren jag hörde talas om häromdagen är en av de få som behärskar den svåra konsten att öppna sig för det som är utan att flumma runt i en konstant egen upplevelse. Att leva ett kontrollerat men gåtfullt liv i full närvaro för det som möter i stunden. En arbetskamrat hade beställt ett jobb av denne timmerman och frågade honom när han trodde jobbet skulle vara klart. Ja, det blir nog klart innan semestern, sa snickaren. Jaha, sa min arbetskamrat, och när får du semester? Nja, i år blir det nog ingen semester, svarade snickaren.
/Gunnar Sjöberg