En kompis lade ut följande kommentar på min Facebook-sida: ”Jag drömde i natt att du skrivit en andaktsbetraktelse i SPT som de lagt upp i ett färgglatt mittuppslag med Allt Om Mat som sponsor. Hur skall man tolka en sådan dröm?”
Det är sånt vi ägnar oss åt på Facebook, jag och några av mina vänner. Lägger ut små putslustiga och kärleksfulla kommentarer till varandra, kommentarer som ger nån slags glädje i tillvaron. En känsla av kontakt. Och även om den är ytlig, än sen? Beröring är beröring.
Jag ska inte tolka min kamrats dröm, även om kopplingen mellan andlig och lekamlig spis öppnar intressanta tankar kring den ibland tvångsmässiga skillnaden och likheten mellan ande och kropp. De viktigaste samtalen Jesus hade skedde ofta vid matbord.
Nåväl, jag tänker på det förskräckliga ordet ”andaktsbetraktelse”. Att skriva en betraktelse om en andakt, snacka om objektifiering; att ställa sig själv utanför och betrakta andra som passiva mottagare. Det må då vara att betrakta tillvaron, det kan man ju göra i en krönika. Men att betrakta ett sätt att betrakta tillvaron, hur distanserat är inte det?
Jag minns en tid, men bara vagt, när prästen fick lära sig att inte ”blockera” sin predikan. Man skulle tala så entonigt som möjligt för att inte den egna personen på nåt sätt skulle hindra det kliniska i själva budskapet. En märklig tanke, men fråga varje skådespelare som under 80- och 90-talet försökte lära präster predika på ett levande sätt. Alltid kom samma protester om risken att överdriva det personliga eller dramaturgiska anslaget.
2010 finns en motsatt diskussion; är prästen för personlig i sin predikan? Har predikan blivit nån slags offentligt blogg där prästen kan lägga ut sina egna tankar och tvivel för allmänt beskådande? Handlar det mer om prästens tvivel än om kyrkans tro? Och är predikstolen en terapeutisk arena för alla vi som delar vilsenheten; vad hjälper det isåfall en vilsen själ om hon vet att många andra är vilsna? Är det inte en riktning man söker? Inte bara sällskap.
Risken är bli för personlig är liten, även om det personliga riskerar att begränsa perspektivet. Det som berör prästen berör sannolikt många andra, och kristen tro handlar just om de frågor som berör. Inte nödvändigtvis de svar som binder samman. Att utgå från sig själv är aldrig fel, så länge man är medveten om att den egna upplevelsen inte är norm. Det är en inte alldeles enkel balansakt.
Alla som någon gång har firat gudstjänst har kanske hört en ”andaktsbetraktelse”. Ett allmänt prat i ett trevligt tonfall om sånt som antingen är självklart eller inte alls berör. En predikan där de som lyssnar efter 15 sekunder känner sig utanför, objektifierade. Eller korkade, eftersom en predikstol än idag signalerar nån slags status av meningsfullhet. En predikan där egentligen alla, både den som talar och de som lyssnar, känner sig utanför. Ett slöseri med tid och mänsklig närvaro. Åh, varför inte släppa ordet fritt oftare?
Men sannolikt har alla som firat gudstjänst en söndag eller vid en begravning, dop eller vigsel nångång också anat ett djup, ett bortom som sträcker sig längre än alla ord. Kanske var det prästens personliga tilltal, vaktmästarens hälsning i dörren, musikerns förmåga att beröra eller bänkgrannens öppna leende.
Ni måste bli som barn, sa Jesus. Barn vet värdet av beröring.
/Gunnar Sjöberg