Det finns en längtan som växer in, in i den väv som är ens liv. Och det finns stunder av ljus och glädje, mod och närhet, stora språnget. Älskling, det är vi. Allt som vi har är stunder som den här, några stunder som den här. Så kom och håll om mig.
Så sjunger Bo Kaspers Orkester i ”Stunder som den här”. I somras lyssnade jag på den tusen gånger och kombinationen av mod och närhet är den vackraste av alla. Fråga mig inte varför, jag vill leva i känslan innan orden begränsar den.
Våga vägra betala skatt. Den bildekalen hamnade jag bakom i somras och lusten att köra om har aldrig varit större men vägen heller aldrig smalare. Något konstruerat for mina tankar till Kants kategoriska imperativ som moralens högsta princip: Handla bara så att utgångspunkten för din handling kan upphöjas till en allmän lag. Kort sagt: funkar det om alla gör som du, så gör det. Om inte, undvik. Tillämpad på situationen blir slutsatsen denna: Om alla vägrade betala skatt skulle mannen med bildekalen inte ha några vägar att köra på med sin bildekal. Grattis.
Hur modigt är det att vägra betala skatt? Mot vem riktar sig vreden? Hur bitter är inte en människa som finner glädje i att pryda sin bil med en sådan dekal? Mod och distans, det måste vara en av de sorgligaste ordkombinationerna. Missmod är också en form av mod, men ändå. Varför odla och uppmuntra distans?
Man vänjer sig, det är outsägligt sorgligt men man vänjer sig. Så sjunger Kjell Höglund i en av de definitivt sorgligaste sånger som skrivits. Han beskriver nån slags nedåtgående spiral som drivs av missmod och människans inneboende elände. Det blir bara värre och värre, solkigare och solkigare, men man överlever genom att vänja sig.
Jag gillar sången – fråga mig inte varför, jag vill leva i känslan innan orden begränsar den. Men gode Gud, må vi aldrig vänja oss vid missmod och elände. Jag lutar mig mot Blaise Pasqual som på 1600-talet skrev att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes Storhet och Elände. Inte antingen eller utan både och. Storhet och Elände. Det är nåt stort tornedalskt över Pasquals krassa konstaterande.
Våga vägra vänja dig, det är en bildekal jag vill klistra upp i bakrutan. Vägra acceptera att livet bara består av stängda dörrar, antingen eller och svart eller vitt. Det är ditt liv och bara du kan forma det med din inneboende talang för storhet och elände. Visst, det kan bli hur fel som helst men det är ändå ditt liv det handlar om. Och hur vet man egentligen vad som är fel och rätt? Kants kategoriska imperativ räcker inte hela vägen, tänker jag i en stund av missmod.
Det finns en smärta som växer in, in i den väv som är ens liv. Och det finns stunder av ljus och glädje, mod och närhet, mjuka hjärtan. Älskling det är vi. Bo Kaspers Orkester sjunger en gång till på min Ipod och de vackra orden mod och närhet bränner sig ännu djupare in i den väv som är mitt liv.
Mod och närhet; till dig själv, dina drömmar, din längtan. Kanske du inte kan förverkliga allt, men våga i alla fall benämna allt. Det är första steget till förändring och försoning. Kanske är det så att livet gömmer sig i stunder som den här, oavsett om stunden är fylld av smärta, rädsla eller längtan. Den svåra konsten är att ta vara på de där stunderna och därmed livet, tänker jag. Och trycker på repeat en gång till.
/Gunnar Sjöberg