I Levanto där jag vandrat ensam en vecka vaknar alla samtidigt. Varje morgon klockan sju ringer den stora kyrkklockan 40 slag. Mitt hjärta stillades och slog nästan lika många slag. Det är en underbar tanke att alla vaknar samtidigt, delar frukost, dag och liv i ett gemensamt andetag. Och på kvällen äter man tillsammans.
Här hemma ställer vi våra egna väckarklockor exakt på den minut vi själva väljer. Kanske gömmer det sig en frihet i det, men också ett avstånd. Att bli väckt av någon annan är vackrare än att grubbla på om jag ska ställa uret på tio över eller kvart över. Hur vackert vore det då inte att bo i en by där alla vaknar samtidigt?
Jag vaknade definitivt eftersom jag bodde alldeles vid foten av klocktornet. Efter några dagar frågade jag Valeria varför klockan ringer så ofta. Jamen, det är ju Angelus sade hon. Åhå, svarade jag utan att riktigt förstå.
Men nu har jag förstått. Angelus betyder ängel och klockan i Levanto ringer varje dag klockan sju, tolv och arton. Tre gånger tre slag plus en längre serie som en hälsning från den ängel som mötte Maria, Jesu mor, med orden; Var hälsad, full av nåd, Herren är med dig. Början på den text som kallas Ave Maria.
Oavsett vad vi tror på, visst är det en vacker tanke? En hel by som varje dag väcks av en påminnelse om nåden. Var inte rädd, allting ska bli bra. Möt dagen med lugna andetag. Vill du somna om, gör det. Och det gjorde jag, varje dag.
Naturligtvis har alla sin egen tanke om Ave Maria och Nåden och Friden och Herren. Även i Levanto, hur katolsk byn än är. Vem känner människors hjärtan? Men till klockans slag kan alla förhålla sig på sitt eget sätt, det finns inte bara en definition på Nåden, Friden och Herren. Kanske definitionerna rentav är ointressanta, det viktiga är hur du tar dig an dagen och ditt liv. Klockan bjuder upp till dans med sina rytmiska slag; du är fri, älskad. Så lev medan dagen är.
Så jag levde i Levanto. När jag kom tillbaka till jobbet var jag förberedd på den vanligaste frågan; var det bra? Den skalan gillar jag inte, bra är ett så tomt ord – det saknar rymd. Fint var mitt förberedda svar. Det var fint i Levanto. Fint att vandra flera timmar varje dag, fint att vara med sig själv och utsättas för den självvalda ensamheten. Så fint att jag kommer att skriva om det fler gånger, men orden kommer långsamt. Som stegen, ängeln, klockslagen.
Jag vet att jag romantiserar morgnarna i Levanto och klockans slag. Självklart vaknar många med en suck även där och här hemma vet jag att det finns många som bor nära kyrkklockor och väcks på söndagen efter ett hårt nattskift. Men ändå – flera morgnar gick mina tankar till den vackraste klockinskription jag läst och som jag också skrivit om: Jag begråter de döda och kallar de levande. Varje klockslag påminner mig om det.
De döda kan också vara det döda. Att begråta det som gått förlorat i våra liv men också det vi bör släppa. Inte hålla vid liv längre i nån slags självpåtagen offerroll eller livslång rättegång. Men kyrkklockan slår också slag för att bjuda in det och dem som ger liv. Glädje och kraft, hopp och kärlek, mod och närhet. Det finns hur vackra ordkombinationer som helst.
Klockan i Levanto påminde mig om det viktiga i livet. Klangen bar mina steg på vandringen mellan det blåa havet och det röda berget. Den bär även här. Ave Maria och Glad Advent!
/Gunnar Sjöberg