Jag har varit på handbollsmatch, en sportslig upptäckt orsakad av dotterns plötsliga intresse för denna utövning. Matchen var ett dubbelmöte, den spelades två gånger på samma kväll för att vi från Uppsala skulle slippa ännu en resa till denna avlägsna ort som heter Hallstavik. Här i söder kör man två bortamatcher på samma kväll mot ett lag som bara finns 55 km bort…

I våras skrev jag en krönika om den ensamhet vi alla bär på. Jag skrev någonting i stil med att det finns en ensamhet, en saknad, i djupet av vårt inre. Jag tror fortfarande att det är så; de allra flesta håller nog med om att någonting fattas oss. Eller Någon.

Hur kan hon göra så? Vid kafferasten, i korvkön eller i sladdriga telefonsamtal så tisslas det och tasslas det. Kan det vara så att…? Nämen, har du hört…? Vet du vad jag tror…? De svar vi kommer fram till bygger alltid på en spekulation. Vem känner en annan människa till fullo?

Vem kan tro på någon som hävdar att ingenting är sant? Enda sättet att instämma i den tesen är ju att ifrågasätta den. Är det sant att det inte finns något som är sant? Vem kan svara ja på en sådan fråga?

När jag skriver denna krönika är det fullt krig inom SAP i Luleå. Några är tysta i sin vishet, andra skriker ut sin frustration eller vad det nu handlar om. Upp till kamp emot…tja, vad då? Eller vem då? I en tid av förändring söker vi gemensamma fiender och syndabockar – dom kan kallas Kalle, Ulla, Saddam, George…namnet spelar liksom ingen roll. Poängen är att återfå balansen genom att förenkla världen. Genom att ljuga om andra döljer jag sanningen om mig själv.

Pilgrimen är alltid på väg, men oavsett om det handlar om en dagstur på fjället eller en livsvandring till Mecka så är det målet som gäller. En pilgrim strosar inte, inte heller fönstershoppar hon. En pilgrim har ett mål med allt hon gör. Har man börjat gå så ska man komma fram och har man väl gått in i en affär så måste man ju för allt i friden köpa någonting. Vad är det annars för mening? Och vad ska grannarna tänka?

Alltså, ibland blir jag så trött på Internet. Trött på alla hemsidor, alla länkar, alla möjligheter…Är det verkligen bredband vi behöver, är det inte mer beröring? Och denna hets med snabbast uppkoppling, vad är det? Är det inte avkoppling vi behöver istället?

Aldrig förr har det känts så tungt att gå tillbaka till jobbet som efter denna semester. De första dagarna har jag bara suttit och tittat på datorn, frågat om någon vill fika och tänkt osammanhängande tankar. Och i lönndom planerat nästa semester…

Döden har varit på stöldturné i vår släkt. Den kan komma långsamt krypande eller som en spänstig tjuv om natten men den gör oss alltid ännu färre, ännu sårbarare. Det enda den lämnar efter sig är en unken doft av tomhet; var detta allt som blev? Hur få kan man vara för att kallas en släkt? Vem ska plundras nästa gång?

Mitt i den blomstrande grönska där vi bor finns en öken. Ett litet skjul som kallas postinia, vilket betyder öken på ryska. Dit kan man gå för att finna sig själv genom att avskärma allt yttre. I skjulet finns en säng, en lampa och en Bibel. Enkel mat levereras på bestämda tider och du kan välja att stanna hur länge du vill. Tanken är lika enkel som det yttre; ensamheten ger rum för det så sällan hörda, sedda, tänkta, kända. Stäng dörren om dig och du upptäcker livet. Typ.