Vi har köpt en tavla. Den heter Dyk och är 2 meter hög, 70 centimeter bred. Det mesta är turkost vatten i en simbassäng med två banor åtskilda av en orange lina. På motsatta sidor står två flickor beredda att hoppa i för att simma till andra sidan. Tavlan lyser av liv, lust och en aning frusen rädsla inför det stora äventyret. Vem har inte känt så när man stått barfota på badhusets kalla kakel? Simborgarmärke, hejåhå, hela världen tittar på.
Jag var på fest häromkvällen. 70 personer var samlade, förenade av att på olika sätt ha varit med om att organisera mottagandet av de döda hemkomna från flodvågskatastrofen i Asien.
KG Hammar ska avgå. Hur kul var det beskedet, några veckor innan kyrkovalet? KG Hammar som tydligare än många vågat stå upp för kristendomens innersta väsen; kärlek, försoning och respekt för varje människa. Vad händer nu?
I begynnelsen var etiken. Så skriver filosofen Immanuel Levinas och menar att varje människa är kallad att leva sitt liv tillsammans med andra. Jag vet att jag berört samma tema i andra krönikor, men Levinas är så klok att han kan upprepas. Hans tanke är att barnet, i samma ögonblick som det föds, nås av ropet från ”Den Andre”, dvs världen runt omkring; andra människor, naturen, hela skapelsen, Gud. Det är ett rop om engagemang, en vädjan om att se och bli sedd.
Luther skulle skratta högt åt sin egen hågkomst. Han, en av de råaste skämtarna i Wittenberg, förknippas med livsförnekelse. Hrmpf, ett sånt skämt!
Frank Furedi hävdar att det inte längre finns någon kollektiv solidaritet och att allt i vår tid individualiseras och blir terapeutiskt. Han tycker känslan fått för stor plats i vårt samhälle, på bekostnad av det politiskt rationella. Kanske har han rätt. När förloraren utpumpad kommer i mål frågar journalisten ”Hur känns det”. Snälla, det ser väl ändå alla. Den intressanta frågan vore ”Hur ska du göra för att vinna”.
”Skönheten kommer inifrån” säger supermodellen. ”Pengar har ingen betydelse” säger supermiljonären. Visst, det är sant, men hur ska vi kunna tro dem?
”Bara vi inte glömmer att producera socialtjänst”, sa en socialchef när personalen föreslog mer tid för varje besökare. Häpp, tänkte jag och gick för att producera lite själavård.
Klockan hade stått stilla ett tag och urtavlan blev fundersam. Pendeln rörde sig inte en millimeter; bara tanken på ännu ett slag gjorde den helt matt. Problemet var att pendeln börjat tänka framåt; under 24 timmar skulle den tvingas pendla 86 400 gånger. Hur mycket blir det på ett år? Det var då den blev så trött. Det var inte arbetet som var problemet utan själva tanken på arbetet, alla slag som väntade.
Jag har ofta kul på jobbet och det har mina medarbetare också. Vi skämtar, ler och säger uppmuntrande saker till varandra. På anslagstavlan brukar jag rita roliga saker. Sen drar jag pappavitsar. Typ: Nu är det vår. Vems? Vår.