Allting sker inom ramen för ditt eget liv. Så sa psykologen i TV-serien Graven, när en polis jämförde sin egen ”lilla” olycka med de som drabbats ”mycket mer”. Definitionen av katastrof är individuell och subjektiv.
Nu får det väl vara nog, massor av människor dör i katastrofer varje år. Så sa en person vid fikarasten en dag när SvD gav ut en bilaga om flodvågskatastrofen. Hon tyckte att det var överdrivet att tycka såå synd om de som drabbats.
Prästerna kvackar som terapeuter, de borde predika att det löser sig i himlen. Så sa en högröstad filosof i DN häromveckan. Han tyckte prästerna gjorde sig populära i TV-soffor genom att prata om den tillåtna sorgen. Att barn dör är väl inget nytt, tyckte han. Då borde prästerna prata himmel och helvete istället för tröst och tålamod.
Vad ska man säga? Jag tror inte ett dugg på filosofen, han förstår varken prästens roll eller kristen tro. Jesus pratade om en kärlek som övervinner allt, även döden, och kyrkans uppgift är att gestalta den. Gråta med dom som gråter, dela livets alla skiften.
Jag tror inte heller på arbetskamraten som tyckte att det räckte nu. Samtalet om flodvågskatastrofen måste få fortsätta, trots att det kommer nya katastrofer. Någonting hände i julas, våra hjärtan öppnades för varandra och livets skörhet. Den där tonen, visst kan vi få bevara den?
Däremot tror jag på psykologen i Graven. Det går inte att jämföra katastrofer. Medan vi räknar dödssiffror i Asien så förlorar människor sina älskade varje dag och ingen av de förlusterna är mindre värd. De tårar som fälls över en död pappa i Norrbotten är lika äkta som de som fälls över 250 000 döda i Asien.
Livets djupaste känslor – sorg, glädje, ensamhet, tomhet, lycka, längtan – är gemensamma men också individuella. Därför måste alla få sörja förluster på sitt eget sätt utan att förminska sin upplevelse.
I flodvågskatastrofen ryms fler hundra tusen individuella katastrofer. När pappa dör här hemma står familj och vänner runt graven med sin egen sorg. Ska de inte få sörja bara för att pappor dör hela tiden? Är deras tårar en bagatell i jämförelse med Afrikas lidande?
Kyrie eleison. Allting har sin tid. Bara genom att se mörkret kan vi ana ljuset.
/Gunnar Sjöberg