Jag gillar både mörker och ljus. Därför flyr jag gärna den svenska ljusa sommaren för att finna både ock vid Medelhavet. Ljusterapi på dagen, mörkerseende på natten. Perfetto.
För ett år sedan medverkade jag vid en konferens om depressioner. En psykiatriker presenterade en rapport som dömde ut både ljusterapi och motion som botemedel eftersom effekten inte var kliniskt dokumenterad. En deltagare protesterade och menade att det definitivt hjälpt hennes patienter till ett rikare liv. ”Det finns inga kliniska bevis för det”, sa psykiatrikern. ”Det finns något som heter beprövad erfarenhet”, sa deltagaren. Gissa vem som fick applåder?
Min enkla erfarenhet är att livet är som mest levande i kontrasternas möten; liv och död, svart och vitt, tro och tvivel, glädje och sorg. Några av de mest intensiva ögonblicken i mitt liv har varit lördagar i Nederluleå kyrka. Där, i korta pauser mellan begravningar, vigslar och dop, vibrerar luften av… just liv. Under en enda dag får jag möta allt som är, har varit och väntar. ”Hur orkar du, det måste vara som att arbeta i skymningsland”, säger den pessimistiske. ”Åh, det är att arbeta i gryningsljus”, säger jag. I kontrasterna uppstår kraft.
Gryningen bär spår av nattens mörker. I natten ryms det vi inte vill se, allt som håller oss vakna, allt vi vill mörka. Nattens gåva är att vi slipper se och bli sedda, dess straff är sömnlöshet och ensamhet. Johannes av Korset skriver om Själens dunkla natt. Dystert och sant.
Men gryningen öppnar även upp för dagen och hjälper oss till nya upptäckter; mörkret är besegrat, det finns en godhet och en värme. Dagens gåva är att vi blir sedda, dess straff all möda för att bli det. ”Äntligen en ny dag”, sjunger Nynningen och ger röst åt vårt hopp.
I gryningen möts de, kontrasternas vackraste par: Mörker och Ljus. Det är det som gör gryningen så svårtolkad - den påminner om skymningen. Är det början jag ser eller är det slutet? Vad är jag på väg till, en ny dag eller en ny natt? Nya möjligheter eller ännu ett avsked? Glädje eller sorg?
Osäkerheten är vacker för i det icke-kliniskt odiagnosticerade finns alltid en möjlighet.
Tänk om livet bara bestod av en serie säkra diagnoser? I så fall skulle aldrig natten kunna vara ljus och dagen ett enda mörker.
Vad vill jag säga med detta? Jag är osäker, men kanske att kontrasterna hjälper oss se livsmeningen tydligare. Eller att grått också är en vacker färg. Eller i alla fall att det går alldeles utmärkt att somna på en bländvit strand i Guardamar.
/Gunnar Sjöberg