Nu är tid för kärlek. Framtidsplaner smids och vigselringar putsas. Tid för löften och förtroenden. Nya avtal, nya band. De förväntansfullas tid.
Men det är lättare att se svek än löften. Omröstningar utan värde, äktenskap utan innehåll, tro utan mening. I en tid när bara skandaler har nyhetsvärde är det inte lätt att vara förväntansfull. Aldrig får man vara riktig glad.
Det är lätt att både lova och svika på distans. Den upphöjde tror att löftet ska locka och att sveket ska glömmas bort. I de pompösas värld är moral bara en fråga om riskanalys – fel blir det först om du åker dit. Närhet är ett hot för i nöden prövas vännen. Bandens hållbarhet.
Så vem ska man tro på? Vad som händer är att tilltron till det stora och allmänna minskar medan tilltron till det nära och vardagliga ökar. Vi skriver avtal med varandra – sedan får företrädarna lova vad dom vill. Vi ger varandra förtroenden – sedan får de förtroendevalda tro vad dom vill. Vi söker en djupare förståelse av Gud – sedan får prästerna säga vad dom vill. Vi viskar löften i natten – sedan får filmstjärnorna leva hur dom vill. Vi räknar varandras valkar – sedan får veckotidningarna skriva vad dom vill.
Det är bra, bara vi aldrig slutar bry oss. Det är inte sant att ingen bryr sig. Det är inte sant att det inte är nån idé. Hämta styrka ur löftet dom älskande ger varandra. Andas in den luft som mättats av risgryn och kyrkklockor. Möt blicken hos de du har omkring dig. Dom som älskar dig och som du får älska tillbaka.
Odla vänskap. Se de löften som håller. Våga tro, trots allt.
/Gunnar Sjöberg