Ibland kan man höra knappnålar falla. Eller var det bara förr i tiden – då farmor satt i mörkret i sitt flickrum och väntade på att farfar skulle viska gonatt bortifrån stora björken. Då bakre sätet i bussen från basketmatchen i Tärendö fylldes av den blyge pojken och den vackra flickan med hjärtan som slog för varann. Vem kan höra knappnålar falla idag?
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad…” Så inleder Hjalmar Söderberg i Doktor Glas den nedåtgående spiralen av känslor. Det största hotet är att inte inge någon annan människa en enda känsla, inte ens avsky. Att vara en nolla. Ändå blundar vi för känslorna. Man ska vara cool som ungdomarna säger. Eller kostnadsmedveten som ekonomerna säger. Inte låta känslorna styra. Känslor är hela tiden ett undantag. Fina att visa men bara som en antydan. Ibland.
Problemet är att den som lever långt från sina känslor förlorar känslan för dem. Till sist räds vi också språket – orden för den djupaste känslan trivialiseras eller glöms bort. Jag menar, vem vågar säga ”jag älskar dig” idag? Inte gillar, uppskattar, beundrar, högaktar, diggar, tycker om. Utan älskar.
Kanske måste vi börja med att vara tysta och lyssna. Höra hjärtslag slå och knappnålar falla. Älska utan ord.
/Gunnar Sjöberg