Blev omkörd av en ryss på rakan norr om Jävre. Först såg jag det gamla bilmärket, sedan en dimma som av olja och sist landskoden: RUS. Jag skymtade också en sliten pälsmössa bakom ratten innan avståndet blev för stort.
Vad gör en ryss i Jävre, tänkte jag på väg mot mitt bestämda mål. Passerar naturligtvis, men varifrån och varthän? Vad har drivit honom genom hela Finland? Hur vågar han lita på sin bil? Hur långt räcker pengarna? Spelar det förresten någon roll för honom?
Jag tror han följde sin längtan och kanske landskoden antydde hans sinnesstämning: Lycko-rus. Det är klart man kör om en Volvo i det läget.
Jag tror också att han bara passerade Sverige. Ut ur krisens land på väg till det förlovade någon annanstans. Eller så hade han redan funnit det, inom sig själv.
Jag blev tvungen att parkera för att fånga tanken. Vart är jag på väg? Inte landet, partiet, kyrkan eller Luleå Hockey. Utan jag. Vad är min längtan?
Vi svenskar är bra på att följa John. Vi gör som vi inte vill bara för att inte irritera, vika av, riskera en förändring. Vi klär våra trasiga själar i frack och ökar tempot för att slippa möta tystnaden och tanken. Fyller almanackan med luft och lånar minuter av varandra. Täpper igen såret med tejp och ber till Gud att ingen ska se blodet.
Tänkte på filmen Jerry Maguire och hur jag älskade den. Tom Cruise saknade omtanken och satte tummen på krisen. Var är vår omtanke? Vänligheten? Balansen? Tiden för det vi alla längtar efter. Nu ropar vi ”kris!” så fort faxpappret är slut eller börsen sjunker en procent.
Vi jagar runt, ser oss i spegeln och frågar efter meningen. Men tomheten har ingen spegelbild.
Så jag styrde ut från P-fickan och vände tillbaka till det enda som är värt att hålla fast vid. Det handlar om att hitta sin längtan och bjuda in den i sitt liv. Och varsamt göra den till sin vän.
/Gunnar Sjöberg