Följ din dröm. Inget svar på rubrikens fråga är så enkelt, billigt och lättköpt. Följ din dröm, jag lovar du går vilse.
Det finns så många fler möjligheter och vägar för oss i livet än vad vi kan se. Men den som följer sin dröm har bara sig själv som ende vägvisare. Ingen finns att fråga om råd, ingen att följa som gått före. Det blir en ensam livsvandring i tro på att alla svar finns inombords. Som om det bara fanns en enda väg. Livet och människans potential är så mycket större.
Jag skriver detta med fötterna på en stenmur i Assisi. Jag har fullmånen i ryggen, den varmaste sommarvinden som filt och borgen Il Rocka framför mina ögon. Staden är en av Italiens äldsta och vackraste. Här föddes Franciscus och Clara, två av våra största helgon. De följde ingen dröm, de följde sin kallelse.
Franciscus och Claras livsval är en provokation mot postmodernitetens dyrkan av egna vägval och fullständigt oberoende. En fokusförskjutning från självförverkligande till något större. Från jag som centrum till jag som en del av ett sammanhang. De böjde sig för en vilja högre än deras egen. De gjorde sig beroende av någon och något utanför dem själva.
Det hände på 1200-talet och det händer idag. Vad som krävs är mod till förändring och en förmåga att lyssna inåt. Ingen av oss är en slump, den talang som är vår alldeles egna behövs i en värld som är större än vår egen. Livets mening går att finna i det faktum att du finns.
Vad hade hänt om den heliga modern Maria följt sin dröm istället för sin kallelse? Om hon vänt ryggen åt ängeln för att ”go with the flow”. Kanske fanns aldrig risken eftersom Gud kände hennes öppenhet, mod och lyhördhet.
Att följa sin kallelse kräver en faktisk uppoffring utan garantier om vinst. En följsamhet i vardagens alla val, en följsamhet inte baserad på att vilja vara till lags utan på tillit till en livsinriktning. Ett fokus som ger perspektiv på allt vi möter genom livet, allt som får oss på fall och ur kurs.
Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag vet 65-åringar som ställer den frågan, ofta med ett förläget skratt men i den klara blicken syns allvaret. I frågan gömmer sig barnets längtan efter kallelsen, att se uppgiften i det stora livssammanhanget. Vad kan jag bidra med? Vad är tanken med just mitt liv?
Även Franciscus undrade, men formulerade frågan som en bön: Gudomlige mästare, låt mig inte söka så mycket efter att bli förstådd som att förstå. Ty det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva.
/Gunnar Sjöberg