Hoppa till huvudinnehåll

Livet som en gåva

· 3 min att läsa

Inför skolstarten ger jag ett råd till alla föräldrar: Ställ upp för era barn. Jag vet att det finns undantag, gränser för vad ett barn kan göra mot sina föräldrar och att man då måste sätta en gräns. Men strunt i undantagen. Mitt råd är detta: Ställ upp för era barn.

Om du väljer att inte göra det kommer du alltid att ångra dig. Du får inte många chanser, så enkelt är det. Skillnaden mellan en bra förälder och en dålig är graden av engagemang. Jag har haft bra föräldrar.

Är inte barnen de viktigaste? De som kommer efter, de som ska ärva vad vi ärvde? Strunta i ägodelarna, det är inte dem jag menar. Vad jag menar är nån slags livskunskap. Att ärva förmåga att välja, ta ansvar och leva medan man lever. Verktyg att hantera det som livet ger oss. En inre kompass.

I grunden handlar det om livssyn – är livet något som ges mig eller något jag skapar? Jag tror på det förstnämnda utan att för den skull vara fatalist. Hur många krönikor har jag inte skrivit om att vägra vara offer, vägra se allt som sker som nån slags förutspådd lidandes historia. Kom igen, ta tag i ditt liv, den enda som kan styra upp det är du. Inte ens Gud kan hjälpa den som bestämt sig för att vara offer.

Ändå. Jag tror på att livet är något som ges mig. Med en sådan livsinställning sjunker axlarna och knutna nävar öppnas. Jag behöver inte kuva andra, ta strider för att visa att jag är nån, bygga ett imperium för att bekräfta mitt värde. Jag kan böja mig med stolthet, som blomman i vinden. Låta saker ske utan att begripa varför, släppa kontrollen för att finna friden.

Vad har detta med barnen att göra, mitt råd i början av krönikan? Oklart, jag håller med. Men kanske nåden är länken; kristendomens tanke att kärleken är störst och att förlåtelse kan ges utan att den förtjänas. Frälsningen gömmer sig i förmågan att ta emot. Den är en gåva, ingen prestation.

Om allting är oss givet behöver vi inte roffa åt oss, inte heller göra oss bekymmer för morgondagen. För oss vuxna är det svårt att låta bli, men i barnets blick ser vi det väsentliga. Vännens blick är också en hjälp. Det handlar om tillit. Och kanske är det så att bara den som lär sig att ta emot kan lära sig att ge.

Mitt råd får gälla alla människor i alla länder: Ställ upp för era barn och lev så öppet och kärleksfullt som möjligt. Om inte alla dagar intill tidens ände så åtminstone denna höst.
/Gunnar Sjöberg