Hoppa till huvudinnehåll

Fylla fullkorn

· 3 min att läsa

Vanligaste frågan sista tiden: Nå, hur känns det att fylla femtio? Fylla gubbe, fylla pensio, ha nått halva vägen? Tack bra.

Fast egentligen har jag inte fyllt gubbe, pensio eller nått halva vägen. Jag har fyllt fullkorn. Jag har vuxit, mognat och fått en fastare form. Jag är helt enkelt nyttigare nu, kanske en smula godare också. Hållbarheten har ökat, sannolikheten att jag ska göra som jag säger är större. Kanske är jag inte lika lättsmällt, lika lättuggad som en vit fralla. Men jag tror smaken varar längre. Så visst, jag har fyllt femtio. Jag har fyllt fullkorn.

På mitt jobb är det en febril aktivitet för att minska personalen. Den är självpåtagen och visar sig bland annat i invägning varje fredag kl 12.30. Då fylls trapphuset av ångest, ska vågen visa tre gram upp eller ner? Jag vägrar vara med, jag vill inte bli mindre fullkorn. Jag vill växa och bli mer.

Trappen upp och vikten ner, ropar jag glatt till en viktväktare som väntar på hissen till plan fyra. Jag möts av hopsjunkna kinder, men tycker en sådan slogan är värd ett leende i alla fall.

Den som fyllt fullkorn kan tillåta sig att bli grövre, ty fullkorn blir aldrig så stabbigt som en vetelimpa. Fullkorn kan bara bli ännu fullare, ännu nyttligare, ännu mustigare. Och fullkorn möglar sällan.

I sommar ska jag bli brun, gå barkroppad i Spanien utan att skämmas. De må kalla mig El Grande Gordito, jag ska ändå gå med stolt hållning. På spanska heter det att jag fyllt Integral. Egentligen säger det mer. När man fyller femtio faller saker på plats, även det smärtsamma kan integreras i livsberättelsen och dela rum med all glädje. El grande gordito ha cumpleado integral. Han dansar långsamt och med tyngre steg än förr, men dansen är vacker ändå.

För den som fyllt fullkorn förändras perspektivet. Det som har varit kan lämnas i tacksamhet, det som kommer kan tas emot med öppen famn. Fullt fokus på det som är, i trygg vetskap om att ingenting är givet. För mig är det påtagligt, då varken syster eller pappa hann nå halva vägen. I min lilla släkt har jag sprängt en gräns, passerat en osynlig linje. På stigen framåt finns inga givna spår att falla in i men heller inga spår jag är tvungen följa.

Så hur känns det att fylla femtio? Tack bra. Telefonen ringer och en svåger spelar en trumpetfanfar. En brorsson ringer och grattar, en annan smsar. Barnen besöker, vänner skickar blommor och Spanien har lovat öppna sin sommarfyllda famn. Varje dag en gåva. Från nu är allting bonus.

/Gunnar Sjöberg,