”Ha en fantastisk fredag" ropar radiorösten till en lyssnare som ringt in. Jag suckar lite lätt och funderar på varför det inte räcker med att ha en bra kväll eller rentav en helt okej. En annan variant är ju att önska ”en trevlig helg” som man gjorde på farfars tid.
Varför måste allting vara så fantastiskt? Är detta slutversionen av ekonomismens livsstil när allting ska värderas och jämföras?
Vi pratar i övertoner och försöker bräcka varandra i någon slags herre-på-täppan-lek. Hur många kom på festen? Hur mycket tjänar du? Hur länge höll ni på? Hur långt sprang du? Rätt svar är många, mycket, länge, långt. Inte få, färre, färst.
Jobbet ska vara utvecklande, fritiden aktiv, förhållandet passionerat, lägenheten läcker, kläderna fräcka, vännerna intressanta… allting alltid perfekt och på g. Puh… livet som en multiupplevelse, en karusell av superlativ.
Klart man blir stressad. Multipel karoshi.
Granne med stressen är en känsla av otillräcklighet, att varken jag eller mitt liv duger. Det finns alltid mer att göra och mer att förverkliga. Alltid mer, aldrig nog.
Tänk om man vore en banan. Jag hörde en fruktimportör säga att man aldrig kan stressa bananer. De mognar i sina 22 grader och det spelar ingen roll om du höjer temperaturen. Allting har sin tid, så tänker en äkta banan och påminner oss om rätten att vila i det som är.
Men det handlar också om balans. Att återvända till frågan om vad som är det viktigaste i mitt liv, för att sedan, i reflektionen, finna någon slags fästpunkt. Ett nav som håller samman mitt liv.
Vi måste finna våra egna svar. Det finns inga auktoriteter som kan slå fast "den rätta vägen" till ett lugnare liv. Typ gröt till frukost, regelbundna arbetstider, iskalla duschar. Navet kan vi bara finna när vi spårar i vårt eget inre landskap – det döljer sig under alla ”borden” och ”måsten” som vi samlat på oss under vår livsvandring. Ingen kan finna det åt oss och ingen kan formulera det åt oss.
Navet kan vara en vilja, en längtan, en person, en uppgift, en glädje…någonting som ger mitt liv en mening.
När jag finner detta, och vågar klä det i ord, då blir nästa fråga vad jag ägnar den mesta energin åt. Kan det vara så att jag ägnar mest tid åt det som betyder minst? Och minst tid åt det som betyder mest?
Svaret på den frågan leder till en ny: Vad gör jag åt det? Och som jag svarar blir mitt liv. Det kanske inte blir så fantastiskt men det blir i alla fall mitt. Och utan det vore världen inte densamma.
Skala banan och ha en tisdag!
/Gunnar Sjöberg