Utan påsken skulle det inte finnas någon kristen tro. Det är denna vecka allting avgörs; är han Gud eller en tidig Harry Potter? Sanning eller saga?
Veckan mellan palmsöndagen och påskdagen kallas Stilla veckan. Lite underligt eftersom den handlar om slutstriden mellan ont och gott. Det börjar med att Jesus rider in i Jerusalem på en liten åsna. Han närmar sig folket i ögonhöjd medan de ropar Hosianna och hyllar honom som den store befriaren. Några dagar senare äter han en sista måltid med lärjungarna, doppar brödet i vin och säger att det är hans kropp och blod. Den natten grips han av soldaterna, vägledda av Judas kyss i Getsemane. Petrus drar sitt svärd och lyckas hugga örat av en soldat men Jesus stillar honom, som stormen.
I den gryning som är världens skymning, smyger lärjungarna livrädda omkring. Tre gånger förnekar Petrus att han känner Jesus men först när tuppen gal inser han sitt svek. På fredagens morgon ekar prygelslagen genom stadens gator, följda av hammarslag från Golgota, avrättningsplatsen. På eftermiddagen dör Jesus och universum får hjärtstillestånd.
Tidig söndag morgon förändras allt. Det som alla trodde var slutet visar sig vara början. Soldaterna kastar sina vapen inför det liv som spränger alla gränser. Ondskan fick inte sista ordet.
Världens alla action-filmer är bleka kopior av vad som hände den veckan, så särskilt stilla var den ju inte.
Å andra sidan; om vi tar oss tid att lyssna kanske vi blir stilla. Kanske upptäcker vi nyanserna, färgrikedomen i det som ser ut som en svart-vit saga. Kanske möter vi Guds blick – inte från predikstolen utan i ögonhöjd. En blick som avslöjar och älskar vad den ser.
Kanske ser vi förnekelserna i våra egna liv, alla gånger vi undvikit att stå upp för det som är rätt. Kanske känner vi sveken – de vi gjort själva eller blivit utsatta för. Och kanske hör vi hammarslagen och ser hur vi drivit in spikar i andra människor, sådana som vi gjort till syndabockar eller valt att inte tycka om.
Kanske väcks vår längtan efter försoning. Gamla sår börjar blöda på nytt men utan att skrämma oss. Vi anar styrkan i svagheten; tårarna ger liv och blodet gör oss rena…
Kanske vaknar hoppet inom oss, som solen väcker de frön som vilar i mörker. Vad PPM än säger så är livet efter 70 inte allt. Och vad än Veckorevyn säger så är livet före 20 inte allt. Inte ens åren där emellan. Det finns något mycket mer.
Berättelsen om våra liv har bara börjat. Allt vi sett hittills är en prolog. Graven är tom. Glädjen möter oss framifrån.
/Gunnar Sjöberg