Jesus var ingen healer, så banal är inte kristen tro. Kallar man honom det, låter det som att han var någon slags antik motsvarighet till Joe Labero. Lokki lokki no hands, jag kan gå på vatten.
Healing – då tänker jag på Filippinerna av någon anledning. Skumma figurer som lurar skjortan av sjuka med hjälp av flinka fingrar och grisblod. Men kanske har jag bara sett för många oskarpa bilder i Aftonbladet? Fast inte blir det bättre om jag tänker på Runar Sögaard...
Jag tänker också på människans flykt från den ofrånkomliga ondskan. Vi drabbas av den allihop fast i större eller mindre utsträckning. Ingen healer i hela världen kan befria oss från den sorgliga insikten. Sorry, that´s life.
Somliga blir helade, andra inte. Kanske finns det nåt slags band mellan sändaren och mottagaren som Febe Orést hävdar i artikeln här bredvid. Men jag tror inte det. Jag tror istället på det rena, gåtfulla mysteriet. Gudomliga ingripanden som sker plötsligt eller långsamt men utan nåt som helst samband med någonting. Det ologiska är rakt igenom ologiskt.
Varför drabbas vissa av cancer mitt i livet? Varför dör barn? Varför får farfar Alzheimers? Nobody knows. Ondskan hör till livet, den drabbar blint och alltid orättvist och Gud har ingenting med det att göra. Gud är över allt sådant…eller snarare i.
Och där finns det som jag menar är den verkliga healingen: Gud kämpar med de vita blodkropparna, Gud dör med barnet, Gud är i det grumlade minnet. Helandet sker inifrån, ljuset bryter fram ur sprickorna ända till den dag då även mörkret är ljus och Gud blivit allt i alla. Döden är inte slutet, den är en tröskel. Början på det nya.
Vem kan räkna alla sekter eller nyandliga grupper som försöker saluföra den Rätta Tekniken eller det Mekaniska Sambandet? Vem orkar läsa dessa små reklambroschyrer med pulver, tabletter, stenar, sittställningar, böcker, kurser ja vad som helst bara de garanterar dig några friska år till? Och vem tröstar alla sargade själar som kommer hem från förbönsmöten sämre än förut?
It´s a healing game, som Van Morrison sjunger.
Jag vet bara en healer som håller vad hon lovar. I benådade stunder fick jag hårmassage när jag klippte mig hos min förra frisör i Luleå. Håret reste sig och en värme spreds genom kroppen när hon berörde huvudet och nacken med flinka fingrar och mjuka händer. Det var varken schakra eller reikki men det var balsam för min själ.
När lockarna föll till golvet lekte vi Labero och sa Lokki lokki. Fast hans fingrar är som korvar jämfört med hennes.
/Gunnar Sjöberg