Det närmsta jag kommit ett kloster är att jag övernattat på några. Det närmsta jag kommit en sekt är att jag bott tre mil från Knutby.
Det finns något dubbelt i detta med klosterliv. I artikeln bredvid kan du läsa om syster Patrizia, nunna på Birgittagården. Att ”gå i kloster”, är det att fly från livet eller till livet?
Säkert är motiven olika. I Patrizias fall är jag övertygad om att det handlar om hennes längtan efter helhet och hängivenhet. Hon vill leva sitt liv helt för Gud, därför väljer hon medvetet bort det vardagsliv vi andra har att leva i. Hon avstår för att finna.
Andra gånger är motivet att fly världens krav. Klostrets murar och inrutade schema gör livet begripligt och kontrollerbart. Du gör vad andra bestämt att du ska göra och risken för störningar är minimal. Inga dagistider där inte…
Ett kloster är ingen sekt. Meningen med klostret är att det ska hjälpa oss som lever på andra sidan muren. De fromma innanför ber för oss utanför och de vita väggarna reser sig som ett skydd runt livets källa. Klostren är som fyrbåk som lyser i en mörk värld och öppnar upp för en djupare insikt. Så är åtminstone den ädla tanken.
Sekten är ett fängelse, en självförhärligande gemenskap där alla som tycker annorlunda är fiender. Sekten ber för sina egna men förbannar de annorlunda. Den stänger inne och begränsar. Klostret har med livet att göra, sekten med döden.
Viljan att fly finns inom oss alla, hur ska vi annars förklara döda timmar framför Big Brother eller hysteriska stunder i Knutby? När livet blir för komplicerat är det skönt att försvinna in i en hjärndöd dokusåpa eller hjärntvättad sekt. Flykten är en underskattad utväg.
Åhåjaja. Medan jag skriver känner jag att det är nåt med de där murarna jag inte gillar. Klostret har murar utåt men är öppet uppåt och kanske är det okej. Men ändå. Handlar inte kristen tro om frihet?
Nu väntar påsken. Dramat för 2000 år sedan är också dramat om våra egna liv. På skärtorsdagen möter vi sveket, allt som inte blev; vännerna som tystnade, kärleken som dog, drömmarna som gick i kras. På långfredagen ser vi skulden och förlusterna vi samlat på oss; allt som blev fel fast vi inte ville det. På lördagen väntar vi på liv, som kornet längtar efter vår. På påskdagen skingras dimmorna av en evig soluppgång, stenarna i vårt bröst välts undan och hjärtat öppnar sig. Påsken är frihetens seger över allt som begränsar, öppenhetens triumf över instängdheten.
Varför gå i kloster? Nu är tid för murar att falla.
Glad påsk!
/Gunnar Sjöberg