Ordet karriär betyder egentligen ridbana. Hästar kan fortfarande springa i full karriär men till skillnad från människan håller de sig kvar på banan.
Än idag finns företag som delar ut guldklocka till anställda för lång och trogen tjänst. Det är nog den enda vinst man kan få ut av att göra karriär enligt ordets egentliga betydelse, dvs strävsamt löpa banan fram för att nå sitt mål. Ekonomiskt är det mycket mer lönsamt att ofta byta bana. Strävsamhet är inte lönsamt, och lojalitet mot företag slutar ofta i olycklig kärlek.
Ordet ”job” var under medeltiden ett engelskt uttryck för en klump eller en bit av ett föremål som man kunde frakta omkring. Här kan vi känna igen oss, för är det inte så vi ser på jobbet idag? En tillfällig, lösryckt insats som dessutom ofta blir till fler klumpar i magen. Arbetet har fragmentiserats samtidigt som det upptar mycket av vår tid.
Vad händer om hela tillvaron fragmentiseras, om livsberättelsen bara består av osammanhängande episoder? Och hur kul är det om min vardag blir som en klump, en bit av ett föremål som bara fraktas omkring?
Den som vill göra yrkeskarriär idag måste lära sig innebörden av kortsiktighet. Det är det skoningslösa villkor som gäller inom många branscher – arbetet är ett kortsiktigt projekt och den anställde är utbytbar. De band som binds mellan medarbetarna är svaga; tillräckligt starka för att arbetet ska utföras men tillräckligt svaga för att lojalitet och medkänsla inte ska bli ett hinder för effektiviteten. ”No long term” är nyckeln till framgång.
Kanske är det bra för marknaden, men jag tror inte det är bra för människan. Det är mycket här i livet som kräver ”long term”, långsiktighet: Förtroende, lojalitet, vänskap, tillit och kanske rentav allt sådant som egentligen betyder mest för oss. Vad hjälper det en människa om hon har jobbar i tusen team men förlorar alla sina vänner?
Det är ett sant dilemma; hur skapar vi rum för långsiktighet i ett samhälle som belönar kortsiktighet? Kortsiktigheten ger kickar, men långsiktigheten balans. Var fäster vi blicken när plankan gungar? Den som bara ser plankan faller först, eller hur?
Jag tror på starka band; tillräckligt starka för att ta emot mig när jag faller men tillräckligt svaga för att jag ska bry mig om deras hållfasthet. Jag tror på mogna människor som reflekterar över sambandet mellan vilja och handling. Jag tror på höjda blickar och lång sikt.
För att stå stadigt i livet krävs mer dialog än ett sms och längre perspektiv än en kvartalsrapport.
/Gunnar Sjöberg