Förmågan att reflektera är kanske vad som skiljer människan från djuren, det faktum att vi alla kan ifrågasätta vårt handlande och faktiskt påverka våra liv. Människan saknar koppel vilket betyder att det är en dålig undanflykt att säga att ”det bara blev så” eller ”jag hade inget val”. Väldigt sällan blir bara saker av sig självt och väldigt ofta har vi ett val.
Framförallt handlar valet om hur jag väljer att se på det som händer i mitt liv. Självklart kan jag inte styra allt som sker och i den meningen kan jag också bli ett offer. Jag drabbas av otur och ödet spelar mig spratt. Det är mycket i livet som inte är självvalt. Men mitt val består i hur jag väljer att förhålla mig till det som sker. Detta är vad som skiljer oss från djuren.
Jag jobbar på en retreatgård och oavsett med vilka förväntningar våra gäster kommer så leder alltid en retreat till en reflektion över den egna livssituationen. När vi tar ett steg åt sidan – gör en reträtt – både ser och hör vi saker tydligare. Jag möter människor som frivilligt gör en reträtt, i artikeln bredvid möter vi en människa som tvingats till det av en hjärtinfarkt. Resultatet är detsamma; det egna livet träder fram, vad som blev och vad som inte blev. Och framförallt, vad som återstår.
En av de enklaste och därför svåraste frågorna i livet är vad som är det viktigaste. Genom att, om inte annat så hemligt för mig själv, ställa den frågan då och då kan jag styra om mitt liv. Under livet kommer jag att göra saker som jag minns med glädje och saker jag ångrar, men genom att reflektera över vad som är det viktigaste har jag åtminstone en chans att ändra kurs medan jag ännu lever. Visst vore det tragiskt om svaret på det sista ”varför” blev ”ingen aning”?
Men det handlar inte bara om att försöka ta sikte på det viktigaste, det handlar också om att välja perspektiv. Vad väljer jag att se – det som sänker mig eller det som lyfter mig? Det som ger mig livsglädje eller det som bekräftar mitt bittra öde?
Tänk om vi kunde se vårt eget och andras liv som musikern i Kaj Pollaks film ”Såsom i himmelen”. När han hör den bedrövliga kyrkokören sjunga Härlig är jorden, säger han: Det är mycket som är fint. Istället för att se det som saknas ser han det som finns. Han jagar glädje istället för fel. Ur det perspektivet föds mod och lust.
Har du inte sett filmen, gör det. Vill du gå ett steg till kan du läsa Clarence Craafords bok ”Människan är en berättelse”. Ditt liv är en berättelse och det är du som håller i pennan.
/Gunnar Sjöberg