Komplimanger är alltid trevliga. Jag fick en fin för ett tag sedan. Det var en person som tittade mig i ögonen och sa; Gunnar, du har en så snygg… Innan hon avslutade meningen började mina tankar förhoppningsfullt gissa vad det var som kunde vara så snyggt. Kunde det vara näsan… eller hakpartiet… kanske frisyren… eller varför inte skjortan? Dialekt, hörde jag henne säga. Vadå, sa jag. Du har en så snygg dialekt, sa hon.
Sen gick jag omkring och sa Sju och Sjöberg hela dan, för det var det som var så snyggt. Sj-ljudet. Ett sånt där rent norrländsk, inte ett stockholmsk där halva maginnehållet ramlar upp när det blir för många sj i en mening. Lägg sj-ljudet allra längst fram och du låter som en snygg finlandssvenska.
Som sagt, komplimanger är alltid trevliga. Ännu bättre är det med beröm, uttalade bevis för att du är och har gjort nånting riktigt bra. Berömmet är bekräftelsen på en av våra främsta och sorgligaste drivkrafter – att visa att vi duger, att vi platser.
Jag minns Plannjas basketlag för några år sedan, innan de hade Vischer som coach. Jag såg dem förlora mot Uppsala och de såg livrädda ut – de fruktade inte de medelmåttiga Sallénspelarna utan sin egen coach. Så fort de gjorde ett misstag fick de en amerikansk utskällning. Till sist handlade allt om att göra så lite som möjligt för att minska risken att göra bort sig. När de vann såg jag lättnad i deras blick, inte glädje.
Att aldrig få beröm är en av de största stressfaktorerna. Att aldrig få ett riktigt erkännande att man duger och faktiskt är riktigt bra. Att hela tiden tvingas bevisa något, både för sig själv och andra. Vem orkar leva om man aldrig får vila i att vara uppskattad? Jakten på ett ”jag tycker du är duktig” kan knäcka den mest kraftfulle.
Snart är det dags för bokslut och årsredovisning. Tänk om vi skulle gå in för att berömma oss själva för nånting under året som passerat. Ge oss själva eller våra vänner komplimanger. Vi behöver inte klä hela arbetsrummet med positiva utvärderingar men kanske vi kan unna oss en smula självgodhet och berömmelse.
Ta i lite extra, som jag gjorde i inledningen av krönikan. Det värsta som kan hända är att vi tror att vi är nånting. Och det vore väl underbart.
/Gunnar Sjöberg