Jag glömmer aldrig meddelandet. Det var för 20 år sedan och jag satt och renskrev en bok jag skrivit tillsammans med några vänner. Den hette ”Dansa vilt min själ” och väckte både uppmärksamhet, uppskattning och upprördhet. Alla hade bidragit med olika delar, jag skulle bara skriva samman dem och lägga allt på en diskett till förlaget. Vi hade lånat en ultramodern dator, en Macintosh med inbyggd skärm. Som sagt, det var 20 år sedan.
Det gick bra, jag hade flyt och var nästan klar. Jag skrev och skrev men så kom en snabb blinkning på skärmen och en ruta där det stod: ”Skivan full. Radering påbörjad bakifrån.”
Jag tror att jag dog.
Först senare förstod jag vad som hänt. Ingen hade berättat för mig om poängen med att dela upp texten i filer, jag hade skrivit allt i en enda och till slut blev det fullt. När raderingen påbörjades blev jag paralyserad, men jag minns en ruta där det stod ”Avbryt?”. Det brukar vara säkrare att avbryta än fortsätta tänkte jag och tryckte jag på knappen… och räddade åtminstone de första 150 sidorna…
Radering påbörjad bakifrån. Tänk om det hände i våra liv, hur sorgligt vore inte det? Den första kyssen, första semesterresan, första barnfödseln, första tre-poängaren… nä, det vill jag inte glömma.
Du måste gå vidare, vad är det annat än en billig uppmaning till den sorgsne eller stukade? Det kan väl inte betyda att vi ska radera allt? Genom livet samlar vi på oss en massa upplevelser, både glädje och sorg, och vår framtid präglas av det. Så enkelt är det, oavsett om vi vill erkänna det eller inte. Misstaget går inte att radera, lika lite som succén. Det svåra är att leva vidare med både ock – hantera minnesfunktionen på ett vettigt sätt och försöka förvandla även det solkiga till en erfarenhet.
Stanna kvar, det är ju inget bättre råd. Vad ska jag stanna kvar i om skivan är full och radering påbörjas bakifrån? Att tragiskt hålla kvar vid det som inte längre finns är nästan ännu sorgligare än att alltid gå vidare.
Så vad göra? Sorry, jag har inget råd att ge. Men tänk om minnet vore som en Ipod med shufflefunktion, ett slumpvist urval av det jag samlat på mig genom livet. Om varje dag vore en överraskning, antingen en påminnelse om det som varit eller ett löfte om det som kommer.
När jag skriver detta, får jag en känsla av att det kanske ändå är precis så. Isåfall, varför vara stressad och rädd? Det som varit har varit, det som kommer vet jag inget om. Det enda jag kan göra är att vara i det som är. Även om det är som det är.
/Gunnar Sjöberg