De senaste dagarna har jag lyssnat till musik av Arvo Pärt. Hans musik är spröd som själva livstråden, det är musik för ofärdstid. Jag höjer volymen för att kunna höra den tystnad som bär tonerna. Sakta, sakta blir delarna till helhet och tystnaden en del av melodin. Tystnaden är lika viktig som tonen. Tänk om det är samma sak med livet; att tystnaden omsluter, bär och ger klang åt all vår glädje, all vår sorg.
Nu har det gått några veckor sedan katastrofen i Asien. Kanske har vi funnit ord för vår känsla, kanske har några jublat över återseendet medan andra gråtit över förlorat hopp. Kanske har vi slappnat av inför kravet att kontrollera allt – accepterat avsaknaden av ”kloka ord” och till och med tillåtit tårarna. Kanske några känt skuld över att de överlevt medan andra förbannat döden. Kanske har vi anat styrkan i att dela frågor och vanmakt.
På Arlanda arbetar två präster, men de behövde förstärkning under den vecka som de flesta svenskar kom tillbaka. Jag arbetade några kvällar, nätter och förmiddagar i det särskilda kriscentrum som ställts i ordning för anhöriga och ankommande. Bland det jag minns mest är tystnaden strax innan passagerna kom in i lokalen. Där satt vi, flera hundra personer, helt tysta. Vi visste inte vad eller vilka som skulle komma, men sen kom de och i tystnad möttes vi eller inte. Glädje, sorg, lättnad, förtvivlan. Tystnaden bar och omslöt alla känslor.
Arvo har rätt - tystnaden är lika viktig som tonen och sedan annandag jul har tonen ändrats i landet, eller hur? Eller kanske är det så att vi hör en annan ton. Vi hör den när staden stannar upp i tre minuter för att hedra offren. Vi känner den i magen när Jonny Cash sjunger Bridge over troubled water till TV-bilder av katastrofen. Den finns i blickar som möts, i handen på en axel. Tonen blir till tårar när vi läser berättelserna, till kramp när vi inser vad vi har, vad vi saknar och vad det betyder.
Min bön är att tonen aldrig ska tystna, för den är vacker och sorglig på en och samma gång. Som Arvo Pärts musik. Den hjälper oss att inse det viktiga, att ta vara på den tid som är och leva framåt.
Så var rädd om känslan i magen, minns dina tårar. Bit inte ihop, öppna upp. Nu, i nödens tid, växer omsorgen. Nu släpper vi fram vår kärlek och längtan efter gemenskap – vi ger pengar, tänder ljus, delar liv. Värme, vi ger och söker värme. Mitt i döden lever vi.
Vi kan hedra offren genom att fortsätta leva. Bli vän med tystnaden och lyssna till tonen. Förlåta, älska och uppskatta.
/Gunnar Sjöberg