Jag läser artikeln bredvid och blicken börjar flacka över mitt skrivbord. Jag ser två intorkade kaffekoppar, tre stämplar, en massa post-it-lappar och ännu fler papper. Och gem, tusen sorters gem och jag vet inte hur de hamnat där. Plus en prästkrage mitt i allt, alltså en sån jag har runt halsen ibland. Papperskorgen är överfull och i fönstret står en mycket torr orkidé.
Länge har jag sökt tröst i att det är bättre med ett rörigt skrivbord än en rörig skalle. Men jag vet inte, kanske det finns ett samband ändå. Jag tror jag ska rensa i bråten. Börja imorgon.
Jag tillhör de som låter papper ligga kvar på skrivbordet. Det finns nåt slags system, men det är oftast dolt även för mig själv. Men det löser sig med tiden, eftersom det som är jätteviktigt påminner sig av egen kraft och det som inte betyder så mycket glöms bort. Att hitta kallelser till möten som redan varit kan ju vara ganska befriande.
Jag satt en timme och talade med en gammal dam häromdagen. Hon hade skrivit en fusklapp så hon skulle komma ihåg, den var förresten skrynklig och bar spår av utspillt kaffe. Med lappen som stöd berättade hon om sitt liv, med början 1923. Jag lyssnade till underbara minnen om tonårstid, giftermål, barnafödslar, barnbarnsfödslar och till och med dödar.
”Kvällarna är heliga för mig”, sa hon. Jag fick höra att på TV ser hon bara nyheterna, sen tittar hon på Stora Byrån där alla foton finns. Alla fina minnen samlade på rad. På kvällen smeker hon bilderna långsamt med sin blick. ”Det bästa”, sa hon, ”det bästa är att jag bara kommer ihåg de goda stunderna. Det där som inte var så bra, det har jag glömt”.
Kan det gälla även för oss som är födda efter 1923? Att det dåliga får glömmas bort. Visst, jag vet att det är bra att rensa i den inre bråten – att benämna allt som blev fel för att sen kunna gå vidare – hur skulle jag kunna säga emot en sån terapeutisk erfarenhet. Men skulle det inte också kunna vara tillåtet att få glömma, åtminstone så här i slutet av ett år? Att låta tankarna på det som tynger oss helt enkelt förblekna. Inte hålla fast vid det, i någon slags perverterad självömkan eller självbestraffning. Lämna misstagen, glömma felen och leva framåt. Om en 81-årig dam kan det, så borde väl jag kunna det. Och du.
Visst låter det som ett julevangelium? Låt det goda födas i ditt hjärta, låt inte mörkret få makten. Tänd ett ljus för ditt liv och låt lågan lysa över det som ger glädje. Det som blev och det som finns kvar. Och framförallt, det som återstår.
God jul, önskar
Gunnar Sjöberg