I vår postmoderna tid tror vi gärna att bara otrampade stigar leder till insikt. Som om livsmeningen är individuell, en helt egen upptäckt. Vi kanske rentav uttrycker ett förakt för allt gemensamt. Med arrogansen som ledstjärna dumförklarar vi det kollektiva. Så kan vi hålla på ända tills livets skörhet gör sig påmind i vårt eget liv - inte andras - och allting faller samman. Vad finns då som bär? Var finns spår att följa i vilsenheten?
Idag har fler än 200 avlidna kommit hem till Sverige från Thailand. Jag har stått i solsken och snöstorm för att ta emot flera av dem. Åh, det är som den vackraste och sorgligaste film som någonsin gjorts. Grå begravningsbilar i en halvcirkel och kring varje bil samlas gråtande älskande. Svenska flaggan sveper kistorna och vi står stilla inför det som är vårt gemensamma och unika öde.
Vi utlyser en tyst minut, sen läser vi två texter ur Psaltaren. Texterna är 3000 år gamla; de för oss in på gröna ängar, orden blir till käppar och stavar som ger stadga åt våra steg. Sen går alla sörjande fram till sina hemkomna döda som vi säger, ett nytt ord som uttrycker vad det handlar om.
Alla får den tid de behöver, i dödens närhet står tiden still. Innan bilarna lämnar platsen läser vi välsignelsen. Den är inget citat ur Aftonbladet, inte ens en dikt av Tranströmer. Välsignelsen gavs av Gud till Mose och nedtecknades för 4000 år sedan. Den har getts vidare tusen efter tusen gånger sedan dess. Orden gäller än.
Polisen ansvarar för hemkomsten, som präster representerar vi hopp och medmänsklighet. Tillsammans har vi format en ceremoni som ska säkerställa att alla behandlas lika och med respekt. Respekten gäller både de döda och de anhöriga. Uppgiften är fantastisk för vad som kommer fram är just medkänslan. Vi som medverkar får möta ett hav av känslor, men vi vågar prata med varandra om det. Och jag tror att de flesta anhöriga upplever att de möter mänsklighet och värdighet.
Ceremonin är väl utarbetat och vi håller oss till den. Det är en rit som bär, ingen behöver ”hitta ord” eller ”tolka en känsla”. Alla får vi luta oss mot det som burit genom generationer. Vila i ett sammanhang som också rymmer flodvågskatastrofer.
En kollega berättade att de som stannade kvar på stranden i Thailand för att leta sina anhöriga började nynna en psalm, nr 256 av Ylva Eggehorn: Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Allt kanske inte är individuellt, på de viktigaste stigarna har någon gått före. Tänk om det finns en närvaro, spår av en kärlek som ingen flodvåg kan dränka.
/Gunnar Sjöberg