Jag känner Göran Persson. Vi har aldrig träffats och kommer nog aldrig att göra det. Men jag känner honom ändå och förhoppningsvis skulle han känna igen mig.
Vi lever i en kultur som betonar våra skillnader. Alldeles nyss läste jag en artikel om att kvinnor föredrar V-formade kroppar som Brad Pitts istället för päronformade som…tja, jag kom faktiskt inte på någon man som har en päronformad kropp. Göran Persson kanske? Näe…
Nåväl. Vi lär oss vikten av att hitta en egen nisch och skilja oss från mängden. Att vara ”normal” är trist och tråkigt – vi ska renodla vår särart och sticka ut. Ju mer du syns, desto mer är du värd. Så är den krassa värderingen.
Ingenting kan vara mer fel och det skulle även Jung hållit med om. Hans teori om det kollektivt undermedvetna är en spark i magen på vår individfixerade kultur. I höstas var jag jungiansk och skrev i en krönika att det unika är det gemensamma. Det är en av livets största paradoxer och viktigaste insikter. Ju mer jag upptäcker av mitt unika inre, desto mer upptäcker jag av det som förenar mig med alla människor.
Att Jung är populär i New Age-kretsar beror på att de bara skummat hans teorier på ytan. Medan Jung betonade det individuella och gemensamma även i livets smärta och längtan, så har New Age-rörelsen förvandlat honom till en inställsam drömtydare. Inom New Age är det smärtsamma bara negativa tankeimpulser medan det hos Jung är en sann livsupplevelse.
Samma förenkling finns inom de kristna grupperingar som bara vill tacka, tacka, tacka och aldrig klaga, skrika, gråta. De som känner tvivel och sorg får skuld för att de inte passar in i mönstret - idealet om en sann kristen som en glad kristen. Men smärtan, svagheten, tvivlet och skulden är en del av det gemensamma för oss människor. Att förneka det är att förneka livet. Och Gud.
Det är i djupet av vår mänsklighet vi möter varandra. Min upplevelse av den yttersta glädjen och sorgen är min alldeles egna – jag kan aldrig säga att jag helt förstår en annan människas upplevelse. Men samtidigt är den gemensam, det går en bro från min upplevelse till mina medmänniskors. Tro inte på alla nationalekonomer som vill få oss att se oss själva som handelsvaror! Vi är unika, visst, men det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.
Därför känner jag Göran Persson. Åtminstone de gånger Göran tar av sig statsministerkostymen och vågar vara Göran. Glad och ledsen, stark och svag, trygg och rädd, övertygad och osäker. En människa. Varken mer, varken mindre.
/Gunnar Sjöberg