Förr sa man ”det stinker” om sånt man inte gillade. Nu säger man att ”det suger”. Om inte tidigare så har vi väl lärt oss denna språkliga utveckling av allas vår Robinson-Patrik. Det var mycket som sög för honom.
Det stinker när Göran Persson säger att han är vegan. Det stinker när Pamela Andersson säger att skönheten kommer inifrån och det stinker när George Bush säger att han vill ha fred. Visst stinker det även om tanken på ett kombinerat konserthus och casino i Luleå? Jag tycker också det stinker när pingstvänner och katoliker utser KG Hammar till sin gemensamma fiende.
Stanken handlar om bristande trovärdighet. Om oheliga allianser och dolda avsikter. Tänk om vi verkligen kan lukta oss till det. Om vi på något sätt kan känna att ”…näe, det där stämmer inte….”. Tänk om den förmågan håller på att gå förlorad på grund av att vi inte vågar lita till vår egen känsla. Tänk om den spontana känslan är den sanna, då handlar det ju om att våga lita till spontaniteten mer än till långa utläggningarna och yttre auktoritet. Är det så, då tränar jag mycket hellre upp en sådan doftkänsla än en förmåga att skilja på citroner och lime.
”Ni måste bli som barn” sa Jesus till de som ansågs visa. Barnen kan lukta sig till vad som är äkta och falskt. Vi kan lura dem, visst, men det tror jag beror på att de antingen vill bli lurade just då eller på att de inte vill genera oss vuxna genom att avslöja oss. De känner igen vår trötthet, irritation, glädje och kärlek hur väl vi än tror oss kunna dölja den. Och de älskar oss ändå.
Somliga människor har kvar barnets doftförmåga upp i vuxen ålder fast då heter det att de ”fångar vibbar”. De kan gå in i ett rum och omedelbart känna, eller lukta sig till, stämningen. Andra tycks helt sakna den förmågan och beter sig som att allting stinker eller doftar underbart. För dem är livet svart eller vitt och de tristaste är väl de som tycker att allting stinker utom det som gynnar dem själva. Sånt suger tycker jag.
”Du måste bli vuxen” säger vi till den barnslige men ju äldre vi blir, desto sämre blir vår känslighet. Vi sveper in världen i parfym och tappar förmågan att känna de djupare dofterna; dofter av vänskap, trygghet och vänlighet. Dofter av längtan och glädje, saknad och sorg. Livets dofter.
Kanske är det dags för ett experiment: Skippa parfymerna en vecka och se vad som händer. Låta doften av människa fylla både vardag och helg. Öva oss i att fånga vibbar och doppa näsan under ytan. Leva livet och stå ut med vad det luktar.
/Gunnar Sjöberg