De släpade fram henne ur skuggan och ställde henne framför mannen som påstod sig kunna förlåta syndare. Själva bildade de en ring; de var männen med uppgift att försvara moralen. ”Vad säger du”, sa de till honom och pekade på kvinnan i mitten. ”Hon har begått äktenskapsbrott och Lagen säger att hon ska dödas. Vad säger du?”
Det var en skickligt gillrad fälla; om han sa att de skulle döda henne, då skulle han visa sig vara likadan som männen i ringen. Om han sa att de skulle fria henne skulle han sätta sig upp mot Lagen och själv bli dödad. Så vad sa han? Jo, ”den av er som är fri från synd ska kasta första stenen”. Cirkeln bröts och en efter en gick männen iväg. De insåg att det inte längre var en fråga om vad kvinnan gjort utan hur de själva levde sina liv.
Moral handlar sällan om ja eller nej, liksom livet självt sällan handlar om rätt eller fel. Det är ständiga avvägningar, ständiga ”både ock”. Det betyder inte att allting är okej, att det inte finns rätt eller fel. Men vad det betyder är att livet är ett ständigt sökande efter svaret och att allting ofta är mycket mer komplicerat än det ser ut att vara. Det är en trist insikt, för det kan vara skönt att ”vara tydlig” som det heter. Slå näven i bordet och ”säga ifrån”. Men alla som har snubblat på livets väg, vet att det inte är så enkelt. Den sten man snubblar på har flera olika sidor. Det är väl därför man snubblar.
Detta blir inte en krönika som handlar om vad jag tycker om skilsmässor. Just det är egentligen ganska ointressant, eller hur? En skilsmässa är ett misslyckande och förhoppningsvis kan tiden leda till att båda parterna åtminstone delar den insikten. Att de kommer loss ur roller som ”offer” och ”förövare” och att de slipper undan en omgivning som låser in dem i de positionerna. Ingenting är mer tragiskt är den som fastnar i rollen som offer och enbart hämtar styrka ur bitterhetens kalk. Ja, möjligen den som tvingas gå genom livet oförlåten både av sig själv och andra.
Alla människor är värda en ny chans. Alla borde ha rätt att misslyckas. Alla borde också få känna förlåtelsens frihet, som den kvinna männen släpade fram ur skuggan.
Min pappa hade en favorithistoria från Piteå. Den unge prästen var på hembesök hos det gamla paret som varit gifta i 75 år. Han var häpen över deras livslånga kärlek och undrade om de aldrig hade funderat på att skiljas. De var tysta en lång stund, sen sa gumman: It stjiljes, men drepa.
Även i den livslånga lyckan gömmer sig människans svaghet. Vem kan kasta första stenen?
/Gunnar Sjöberg