Ett av mina första hembesök som präst var hos en döende kvinna från Tornedalen. Vi firade en enkel mässa, sen ville hon att jag skulle sjunga psalmer. Och jag sjöng och sjöng, Lutherpsalm på Lutherpsalm. Till sist blandade jag ihop melodierna och när allting började låta som Blinka lilla blev jag tyst och bad jag om ursäkt. Det gör inget, sa hon och log. Din röst är vacker och orden det viktiga…
anske är det orden som gör psalmen - varför har jag annars aldrig sjungit Ingela Pling Forsmans psalm 862? Den tillhör de allra sämsta, om man nu får säga så. Pling radar upp all naturlyrik hon kan men det hjälper inte. Förvisso rimmar band med hand och frid med blomningstid, men jag saknar djupet. Det känns bara tomt.
Psalmen är en sång om livet, en sång som sträcker sig mot tillvarons yttersta gräns men med rötter i människans vardag. Den är människans rop i olika skalor, allt från lovsång till klagan. Och nånstans är det ändå skillnad på svensktopp och psalmbok. Å andra sidan tillhör psalm 249, Blott en dag, svensktoppen.Vi sjunger den på varje retreat här på Breidagård och oavsett om deltagarna är 25 år eller 75 så sjunger de med. Knappast för att det svänger, men för att det bränner.
Linda Sandell kunde bättre än de flesta tolka djupet av vårt inre. Att hon sen egentligen ville skriva ”modershjärta” istället för ”fadershjärta” gör inte saken sämre. Hon vek sig för det kyrkliga patriarkatet men det må vara henne förlåtet…
Våra gäster bor i psalmer – alla rum har sitt rumsnummer efter personalens favoritpsalmer. Jag vill leva och dö i rum 217. Elis Malmeström, som skrivit den psalmen, var biskop i Växjö stift på 60-talet. Han skrev den sedan hans älskade hustru dött i en svår sjukdom. Inget mer behöver sägas, psalmen säger allt. Den handlar om total kapitulation inför livets gåtfullhet och den Gud vi kallar Livets källa. Utan Gud, inget liv. Utan Gud, ingen kraft. Utan Gud, ingen nåd. Utan Gud, inget hopp. När vi ingenting begriper, ingenting tror, ingenting ser, ingenting orkar…då återstår bara överlåtelsen: Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Somliga av oss drabbas hårdare av livets ondska än andra, men precis som sorgen kan det gudomliga dunklet inte graderas. Även Paulus hade sina mörka stunder men lika klarsynt som Malmeström skrev han några verser med samma innebörd: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.” Sådan är vår förtvivlan, sådant är vårt hopp. Därför sjunger vi psalmer.
/Gunnar Sjöberg