Att ha livlig fantasi är en gåva från Gud. Det tycker nog inte rationalisterna, de som hänvisar till ”verkligheten” när argumenten tryter. Kanske håller inte ens farfars skolfröken med. På den tiden skulle man koncentrera sig på uppgiften, ta en sak i taget, vara förnöjsam. Men en gåva från Gud är den, fantasin.
Det är inte detsamma som inbillning. Fantasi är att bjuda in glädjen, att låta tankarna och sinnet smekas av det sköna vi inte smakat men längtar efter. Att se livet djupare. Se igenom.
Fantasin är också okontrollerbar och kanske därför så hotande. Den som sitter tyst vid ett meningslöst sammanträde men ändå verkar trivas – vad tänker han på? Varifrån kommer leendet hos den som är dödligt less? Och hur uppstår sann konst?
För den som begränsar verkligheten till det vi bara kan se och bevisa är fantasin barnslig, en löjlig flykt. Men för den livsbejakande är den en källa till liv.
Å andra sidan förstår jag de som tvivlar på mental träning. Jag har lyssnat till förskräckliga föreläsningar om det mekaniska sambandet mellan inre bilder och det som faktiskt sker. Det kan bli så tröttsamt ytligt – det finns ju inga mekaniska samband! Vad hjälper det Micke Renberg om han visualiserat sitt avgörande mål hundra gånger när en stor kanadick crosscheckar honom i skottögonblicket?
Världen är fylld av kanadicker.
Men tacka vet jag fantasin, och gärna strax innan sömnen. I skydd av mörkret kan vi sträcka oss fram och röra vid framtiden. Våra tankar och sinnen kan resa fritt och smaka vid det som skulle kunna finnas och det som rentav kanske finns bortom ”verkligheten”.
Jag har upptäckt en vägledare för en sådan inre vandring. Hon heter Hildegard av Bingen och levde som abedissa, mystiker och visionär på 1100-talet. Med en klarsyn och ett språk som spränger alla tidsgränser talar hon rakt in i vår tid. I boken ”Släpp in ljuset” (Argument förlag) ger hon rådet att inte vända tillbaka till det som tynger oss utan istället sträva efter det som ger liv.
Hildegard är en andlig vägledare, inte mental tränare. Det låter liksom lite tyngre tycker jag. Men även hon ser fantasin som en väg till livsfördjupning.
När vi släcker lampan för att sova ikväll föreslår hon att vi målar upp denna bild i vårt inre:
”Tag emot henne som står just utom räckhåll och kallar på dig, ansätter dig, välkomnar dig, ställer krav.
Ge henne ett namn.
Är hon Sanningen? Barmhärtigheten? Tron? Hoppet? Måttfullheten? Troheten? Ärligheten?
Ge henne ett namn…närma dig henne.
Omfamna henne.”
/Gunnar Sjöberg